Brutalt ärligt och negativt inlägg

Det blir väldigt ofta så att jag funderar på både det ena och det andra om dagarna. Idag har jag funderat på hur snabbt livet kan vända. Ena dagen har man ett bra liv med vardagliga bekymmer som alla går att lösa på ett eller annat sätt. Nästa dag har man ett bekymmer som ALDRIG går att lösa. Ett bekymmer som innebär en aldrighet oavsett vad jag gör. Jag kan aldrig få tillbaka Bella, vad jag än är beredd att offra. Och beredd att offra är jag, skulle gett bort ALLT, skuldsatt mig för livet. Bara jag fick behållt henne. Ibland önskar jag att det vara jag och inte hon som drabbades. Hon var bara 19 år och hade hela framtiden framför sig. Hon hade många planer och hon älskade livet. Hon förtjänade att leva, hon förtjänade att få ha ett långt och lyckligt liv.

image

En lycklig Jenny på väg hem från Thailand i februari 2014 som övar på att ta selfies. Snart skulle jag vara hemma och nära mina älskade barn igen. Dock vände det 5 månader senare och nu är jag inte längre lycklig. Jag kan skratta men jag skrattar inte med hjärtat. Jag kan se glad ut men det är en mask. Den masken är tung att bära därav håller jag mig ofta hemma med mig själv som sällskap. Här kan jag vara mig själv, jag har gått från att vara social till att bli osocial. Jag behöver antagligen detta för att läka, fylla på med energi.

Jag har inte valt detta livet och jag sörjer min dotter. Jag är inte stark jag är skitförbannad och jag äter mediciner annars hade jag aldrig överlevt. Jag lever med daglig ångest och smärta trots att jag medicinerar. Jag har även mediciner för att sova, jag har ett helt jävla apotek här hemma, allt för att fungera. Är jag då en nervsvag psyksjuk människa? NEJ det är jag fan i mig inte. Jag är en mamma som har drabbats av det värsta otänkbara i mitt liv. Jag har förlorat min älskade dotter. Varför skriver jag om detta? Jo för att visa omvärlden att detta kan drabba vem som helst, och är man inte drabbad ska man heller inte ha åsikter om hur människor hanterar sin sorg.

Jag har mediciner, läkarhjälp, samtalsstöd och kontakten med andra drabbade föräldrar för att jag behöver HJÄLP. För första gången i mitt liv erkänner jag att jag inte orkar mer, att jag är svag, att jag inte klarar detta ensam. Jag har bett samhället om hjälp för att överleva. Men jag är fan i mig inte en sämre människa för det. Jag har bara insett att ensam är inte alltid starkast, och att det är okej att be om hjälp, att visa att man känner sig svag. Nu fokuserar jag på det som är viktigt i mitt liv och allt annat får vänta. Jag kommer överleva detta, jag kommer ha ett fungerande liv. Men jag kommer alltid sakna min tös.

Ingen ska någonsin få trampa mig på tårna igen och jag krusar ingen. Energitjuvar har jag sållat bort. Nu måste det väl ändå få vara vår tur att få ha det lite lugnt här i livet?  Min familj/släkt behöver återhämta sig efter dessa traumatiska år vi har haft. Det räcker med begravningar för vår del nu. Vi sätter ner foten och säger STOPP!!!

72636_10152220196951988_1558086724_n

Imorgon är en ny dag med nya möjligheter. Jag vet att mitt humör svänger men jag har accepterat att det är så. Jag har mycket kvar att vara tacksam för men ibland tar sorgen och ilskan över. Jag har ju faktiskt också nu en del framtidsplaner och förhoppningar, dom fanns inte där för ett par månader sen.

1767 visningar totalt 1 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Bella, Sorg. Bokmärk permalänken.

4 svar på Brutalt ärligt och negativt inlägg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.