Är jag redo?

Sista långa sovmorgonen, imorgon ska jag börja arbetspröva. Är jag redo? Jag vet inte men om jag inte provar kan jag ju aldrig få veta. Vad jag däremot vet är att jag inte mår bra av att vara hemma ensam hela dagarna, tankarna och ångesten flödar då fritt. Jag behöver avleda dom för att orka. Har begärt att få arbetspröva då jag har varit hemma i ca 8 månader. Kroppen har varit utsatt för ett trauma, känns som en ångvält har kört över mig. Blivit osocial och blir snabbt trött i sociala sammanhang. Att ha djup sorg med underliggande depression tär hårt på en. Man fungerar inte så som man är van, många bollar i luften är ett minne blott, just nu i alla fall.

Skickade ett sms för ett par dagar sen till en vän:

Det är tungt att överleva sitt barn. Jag går i terapi än och ska snart börja arbetspröva. 7 månaders sorg är inget så kläck inte ur dig nått klämkäckt. Livet har stannat upp, jag har överlevt men jag lever inte. Nu ska jag hitta mitt nya jag och lära mig tycka om det liv som jag är påtvingad. Mycket som inte betyder något längre. Och det är ofta som jag gråter mig till sömns av sorg och saknad. Jag har många känslostormar och krusar ingen, och sorgen är min så jag sörjer hur jag vill och när jag vill. Tagit bort en del vänner från mitt liv men också fyllt på med nya. Jag är öppen och ärlig med min sorg och jag pratar gärna och ofta om Bella men naturligtvis även om min son. Han är den som ger mig styrkan att orka ta mig igenom detta.

 

1374 visningar totalt 1 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Arbetspröva, Sjukskriven, Sorg. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.