Sista långa sovmorgonen, imorgon ska jag börja arbetspröva. Är jag redo? Jag vet inte men om jag inte provar kan jag ju aldrig få veta. Vad jag däremot vet är att jag inte mår bra av att vara hemma ensam hela dagarna, tankarna och ångesten flödar då fritt. Jag behöver avleda dom för att orka. Har begärt att få arbetspröva då jag har varit hemma i ca 8 månader. Kroppen har varit utsatt för ett trauma, känns som en ångvält har kört över mig. Blivit osocial och blir snabbt trött i sociala sammanhang. Att ha djup sorg med underliggande depression tär hårt på en. Man fungerar inte så som man är van, många bollar i luften är ett minne blott, just nu i alla fall.
Skickade ett sms för ett par dagar sen till en vän:
Det är tungt att överleva sitt barn. Jag går i terapi än och ska snart börja arbetspröva. 7 månaders sorg är inget så kläck inte ur dig nått klämkäckt. Livet har stannat upp, jag har överlevt men jag lever inte. Nu ska jag hitta mitt nya jag och lära mig tycka om det liv som jag är påtvingad. Mycket som inte betyder något längre. Och det är ofta som jag gråter mig till sömns av sorg och saknad. Jag har många känslostormar och krusar ingen, och sorgen är min så jag sörjer hur jag vill och när jag vill. Tagit bort en del vänner från mitt liv men också fyllt på med nya. Jag är öppen och ärlig med min sorg och jag pratar gärna och ofta om Bella men naturligtvis även om min son. Han är den som ger mig styrkan att orka ta mig igenom detta.
