Tårar, gamla kärringar och svullna ben

God kväll mina vänner!

Idag har det varit en tung dag rent tankemässigt och för första gången här i Kroatien grät jag i solstolen. Men det är väl bättre att gråta här vid havet än hemma i soffan?

Jag har tänkt mycket idag om livet som varit och livet som blev. Tittade in på Bellas Facebook och tittade på alla fina foto för första gången. Verkligen tittade på dom, inte skummade som jag gjort fram till nu.

Så lyckliga vi alla var år 2010 när Samir tog studenten. Fyra år senare skulle det ske en tragedi i vår familj.
Tårarna rinner och ångesten är grym. Men imorgon ska vi på utflykt igen, denna gång till en annan ö.

Mina fötter svullnade rejält idag, Annika som är sjuksköterska började såklart fråga ut mig om mitt allmän status. Men jag har ju gjort en helkroppsscanning hos läkaren då jag för ett tag sen hade symptomer på både hjärtinfarkt och stroke. Tester gjordes och allt var bra förutom B12 som kunde fyllas på lite.

Ligger i sängen med fötterna högt uppe med hjälp av två filtar. Känns redan bättre faktiskt men får ligga så här ett tag till.

Vi delar terass med ett ungt par från Danmark. De duschar för att gå ut på kvällen, vi duschar för att gå och lägga oss. Det är nog åldersskillnaden va? Vi orkar inte vara ute på kvällarna men brukar inte vara hemma förrän 21-22, och då ger sig grannarna iväg.

Jag har semester (man får åka utomlands när man är sjukskriven, bara så att ni vet), och när vi kom till rummet var vi som sagt inte helt överens med Apollo om vad vi hade bokat. Så vi packade helt enkelt inte upp. Sen när vi visste att vi skulle stanna här så kändes det inte så lönt. Jag hittar allt jag behöver ändå och vi är som sagt inte på rummet så mycket. Vi lämnar det någon gång mellan kl 8-9 och kommer hem igen kl 21-21.

Nu blir det sängen för imorgon ska vi på utflykt. Kanske åker vi båttaxi till badstranden på ön vilket grannarna rekommenderade oss att göra. Men vi ska även kolla runt i staden där båten lägger till. Sov gott allesammans!

Jag önskar så att detta aldrig hade drabbat vår familj. Att detta är en jävla mardröm som jag snart ska få vakna ifrån. Jag anar att min ångest idag beror på att jag snart ska åka hem igen. Hem till min verklighet som jag hatar så mycket, till ett liv jag inte vill ha.