Sorg, irritation och dödsdagen

Om dagen igår kändes så bra den bara kunde kännas så känns det värre idag. Idag ska vi alla träffas, det blir så uppenbart varför. Ångesten har redan ökat. Många tankar som far och flyger sedan igår. Har gått igenom allt som hände dessa två dagar för ett år sedan. Kan inte förstå att det är mitt liv det handlar om. Är det verkligen jag som har förlorat ett av mina barn? Ska Bella verkligen aldrig mer komma hem? Ofattbart och smärtsamt………. Jag har inte tappat förståndet men jag har fruktansvärt svårt för att acceptera vad ödet hade i beredskap för oss. Och än en gång måste jag säga: Livet kommer aldrig mer bli sig likt. Ja livet går vidare på något konstigt vis men jag (vi) ska lära oss att leva med den fruktansvärda smärta det innebär att ha förlorat Bella.

Har ni egentligen funderat på vad som händer sen i en familj? Det är ju inte bara dödsfallet och begravningen som är tung. Utan sen ska familjemedlemmarna hitta sina nya liv, finna livskvalitet igen. Alla mår dåligt men ofta på olika sätt, och alla hanterar sin sorg också på olika sätt. Man är oftast inte i samma faser, man försöker hjälpa varandra så gott det går. När någon dippar försöker andra hjälpa en upp, sen dippar någon annan, samma visa igen. När någon har en dålig dag, vad beror det på? Är det sorgen eller bara något världsligt som gör en sur och arg? Inte lätt att veta, alltså måste vi lära oss att kommunicera vår sorg till varandra. Vissa vill prata, prata, prata medan andra inte vill. Man har ingen aning om varken hur man själv hanterar en sån här fruktansvärds sorg eller hur de andra hanterar det. Det märker man längst vägen så att säga. Hur lång tid tar det att sörja? Förevigt vill jag säga, men sorgen kommer att ändra form. Vi kommer att hitta livskvalitet igen. Vi kommer kunna leva bra liv men från och till kommer vi dippa men vi tar oss upp igen. Hur vet jag detta? Jag har pratat med många andra föräldrar som alla säger ungefär detta jag precis har skrivit. Sen är sorgen alltid individuell.

Vart har detta året tagit vägen? Jag har sovit bort många månader, jag har lindrat min smärta med mycket mediciner, legat i fosterställning. Jag har varit sjukskriven och hemma hela tiden förutom tre veckors arbetsprövning. Jag har genomlidit en rättegång, polisrapporter och ett rättssystem som jag inte ger mycket för. Jag har fått en inblick i rättssamhället som jag hade kunnat vara förutan. Vi väntar på att Hovrätten ska meddela när de tänker ta upp ärendet, olidlig väntan. Jag har överlevt men jag kan inte påstå att jag lever. Jag kämpar på med att finna livskvalitet igen. Jag har träffat människor som kommit att betyda mycket för mig men jag önskar att vi hade mötts under andra omständigheter.

 

 

1749 visningar totalt 1 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Familjen, Okategoriserade, Sorg. Bokmärk permalänken.

3 svar på Sorg, irritation och dödsdagen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.