Kraschat……. Nu ska ni nog kunna följa mig via mail, prova gärna

Gårdagen lunkade på i sakta takt och jag kom aldrig ur pyjamas. Testade att meditera (typ avslappning) då jag är väldigt stel och stressad inombords. Bestämde mig för att lägga mig ganska tidigt då det kändes rätt meningslöst att sitta upp bara för att jag skulle.

Väl i sängen kraschade jag, tårarna började spruta och andningen blev svår. Jag fick mina ”krystvärksskrik” (för er som inte följt bloggen så länge: de skriken går inte att stoppa lika lite som man stoppar ett krystvärksskrik).
Tog Bellas nallebjörn och skrek rakt in i den, ville ut till Bellas platser men kunde inte då jag hade tagit sömntabletter. Skrek av sorg och saknad, skrek för all smärta som Samir har tvingats genomlida, all smärta som Zimon går igenom. Jag skrek ut min ångest över att aldrig mer få hem min Bella. Skrek över hur jävla orättvist livet är. Till slut somnade jag av ren utmattning samt för att pillerna verkat såklart.

Idag kom brorsan på besök med sin lilla tös och hjälpte till lite i trädgården, sen bara fikade vi och snackade.
Han tröstade mig till viss del med en del kloka kommentarer. Attans vad klok han kan vara emellanåt min älskade lillebror 🙂

image

Tilda sov gott, sen kollade hon om pappa hade tagit med sig allt i väskan.

image

Därefter hittade hon Bellas nallebjörn och gav den en rejäl kram.

image

(Ska vända bilden sen, det strular bara just nu när jag ska göra det)

Idag har jag och min vän tittat lite på bloggen och kanske har vi löst problemet som gjort att ni inte kunna följa min blogg via mail. Prova gärna nu och se om det fungerar 🙂

1070 visningar totalt 1 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Bella, ofrivilligt liv, Okategoriserade, Samir, Sorg. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.