Mycket vila, omtänksamma vänner och en enorm saknad

Efter en helg med mycket vila ser jag fram emot en ny arbetsvecka som börjar med min nya hobby imorgon kväll, den som jag går på varannan måndag med några nära vänner. Sen är det mitt livs första bloggevenemang på onsdag så då bär det av till Malmö efter jobbet.

Jag har underbara vänner som hör av sig även när de märker att jag dippar, 4 av mina närmaste ville ses på en fika och/eller promenad i helgen. De vet att det är precis det jag behöver men i helgen orkade jag inte ens det. Men ni vet vem ni är och det betyder mycket för mig att ni finns i min närhet även när jag har mina svackor. Även ni som inte hörde av er just till denna helg betyder mycket för mig, det vet mi <3
Alla andra är bortsållade. Energitjuvar vill jag inte ha i min närhet längre.

Jag är inne i en period där jag är väldigt osocial men försöker ändå göra saker som jag mår bra av. Så v 44 bär det av till en heldag på Ystad saltsjöbad helt i mitt eget sällskap. Jag behöver vara ensam men ändå komma bort.

Ikväll var jag hemam hos en vän och käkade lite efter att varit hos Bella på kyrkoplatsen. Vilket liv man har fått, köpte godis och vräkte i mig tills jag mådde illa. Försökte få min vän att äta men han var svårflörtad på godis och även colan jag köpt. Körde hem och mådde dåligt och kände mig usel som helt i onödan krängt godis.
Kom på att jag skulle prova mina vinterjackor så att jag vet hur det står till med vikten. Till min förvåning passar min helt nya vinterjacka (köpt till jobbet men aldrig använd då jag låg i soffan hela förra vintern), lite sämre är det med min privata vinterjacka. Den gick attstänga men satt inte speciellt snyggt om man säger som så. Men den duger att ha om man helt enkelt har den öppen. Summan av det heöa är att jag inte tänker köpa en ny vinterjacka till denna kroppen och att jag fick en liten ”nytändning” när det gäller kampen mot vikten.
Jag vill tillbaka till min målvikt på 68 kilo men det är en lång resa dit. Men en dag i taget så ska det kanske gå. Har ju lyckats en gång förut.

När rätt papper kommer från Skatteverket ska jag vänta tills jag har en superduper toppendag innan jag sätter min fot på banken. Kanske minimerar det risken för ännu en krasch. Fast egentligen undrar jag om det inte bara är att gå dit och ta tag i det som är så jobbigt så är det över. Suck, jag hatar detta ofrivilliga liv. Jag saknar min tös så att det värker i kropp och själ.

727 visningar totalt 1 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Bella, Kyrkogården, ofrivilligt liv, Sorg. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.