Borta bra med hemma bäst

Det blev ingen övernattning hos brorsan. Efter en heldag på Spa kände jag att jag vill hem och sova i min egen säng efter VSFB i Malmö trots stt jag ska dit igen imorgonkväll. Jag har haft en känsla av att inte vilja vara hemma så jag hade planerat upp veckan utifrån det. Men den känslan la sig idag och det känns skönt. Dock kom jag fram till att jag måste röja här hemma så att jag återigen kan få ett mysigt avkopplande hem. Det har jag inte haft sedan mitt liv slogs i sprillror.

På VSFB idag möte jag nya drabbade föräldrar. Återigen berättar dom samma sak som vi alla andra har berättat. Hur man blir behandlad, vänner som försvinner, klumpiga kommentarer med mera. Alla ”knäppa” tankar man har, hur man maler om och varför 511 gånger. Rädslan att folk ska tro att man har blivit knäpp på riktigt. Saknaden som gör så ont, den fysiska smärtan som man inte tror att man ska överleva med mera.

Såg att mina fina foto från dagen ligger på sned, men det får symbolisera mitt liv som också är snett och konstigt. Bloggade från mobilen och tog mig inte tid att lägga så mycket fokus på det, jag njöt ju av min härliga dag. Jag till och med halvsov 1 1/2 efter maten, funderar redan på om jag inte ska slå till och se om jag kan åka ner igen på fredag. Så skönt med riktig avkoppling, värt varenda krona. Sedan är det återigen jobb som gäller så jag borde kanske passa på 🙂

Nedan ett gammalt foto på min son, tur jag inte var närvarande när han körde på detta viset 🙂 Hittade fotot nu när jag skulle bläddra fram ett annat att delge er här på bloggen.

Samir cross

Vad skulle jag ha gjort utan honom? <3<3<3 Tack och lov att jag har min son, han ger mig styrka och kärlek så att jag orkar med detta ofrivilliga påtvingade liv.

688 visningar totalt 1 visningar idag
Facebooktwittergoogle_pluspinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Mindfullness, ofrivilligt liv, Sorg, VSFB. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *