1 år och 3 månader sen mitt liv rasade

Idag är det 1 år och 3 månader sedan den där hemska dagen då mitt liv rasade. Min kropp strejkar och vill bara sova bort hemskheterna som spelas upp i mitt inre. Jag minns dagen i detalj och även de 2 kommande dagarna. Trafikolycka, stänga av respiratorn i samband med operation då Bella var organdonator, och dagen då vi fick ta ett sista farväl. Tre fruktansvärda dagar som passerade med värsta chocken och en enorm smärta. Jag visste inte hur jag skulle kunna klara av att leva utan båda mina barn, idag vet jag att det går. Men det gör jäkligt ont ska ni veta. Ingen skulle behöva begrava sina barn.

Ju längre tiden går ju mer ifrågasätts ens sorg. Jag läser inne på VSFB:s facebooksida om alla olika korkade kommentarer som folk får från både släkt och vänner. Själv har jag än så länge sluppit ifrågasättas alldeles för mycket. Kanske för att jag har valt att blogga om min sorg, att öppet berätta hur det kan vara att leva med sorg efter sitt älskade barn. Mitt hjärta har ett öppet sår som värker av saknad. Ibland förstår jag inte hur man ska kunna leva vidare, men så ser jag ju att andra gör det så på något sätt går det ju.

Man måste gå vidare med livet, man måste rycka upp sig, man ska inte fastna i sorgen, efter begravningen blir det lättare, du har ju ett barn kvar, det finns en mening med allt, vi saknar den vanliga Jenny, du mår bättre om du är social, vad skönt och se att du är ditt vanliga jag igen med mera. Ja jag säger då det, så fel andra kan ha.

Jag kommer aldrig bli mitt vanliga gamla jag igen, det är helt omöjligt efter en sån här tragedi. Jag har inte fastnat i min sorg, jag bearbetar den för fullt. Hade jag kunnat rycka upp mig hade jag helt enkelt gjort det, detta är inget liv jag önskar någon, Det finns INGEN mening med att mista ett barn, ingen skulle behöva uppleva det. Ni får sakna den gamla Jenny precis hur länge ni vill, hon kommer aldrig mer tillbaka. Jag är precis så social som jag vill och orkar med men jag har fått ett stort behov av att vara ensam med min sorg. Jag inser att alla kanske inte orkar vänta in mig men jag har bestämt mig för att det är min sorg, mitt liv. Vilket innebär att jag hanterar den precis såsom jag vill och betyder det att några faller ifrån så får det vara så. Jag vägrar ha dåligt samvete för att jag inte hör av mig, att jag inte svara i telefonen eller på sms.

Finns inget utrymme för att tänka positivt idag. Idag är det en mörk dag med många tankar på vad som varit och på min älskade tös.

image

Man hör av namnet trafikolycka att det är just en olycka, läste jag idag. Men då ska ni veta att detta är inte en olycka, detta borde inte ha hänt. Det var fri sikt och fritt i vänsterfilen. Det finns inga förmildrande omständigheter och alla som är insatt i ärendet säger samma sak. DETTA BORDE  INTE HA HÄNT!!!!! Aset körde rakt in i Bella som stod stilla (aset påstår här att hon har påbörjat att köra ut på vägen) vid vägkanten, dock var en del av hennes bil ute på vägbanan. Enligt vittne varken bromsade eller svängde aset vänster, aset körde bara rätt på. Det är för mig en gåta att inte ens passageraren i asets bil uppmärksammade vad som höll på att ske. Tänk in er i en situation där ni är passagerare, ni märker att bilen framför kommer närmare och närmare. Visst fan reagerar man? Så kalla inte detta för en olycka……..Detta borde aldrig ha skett. Två personer utan reaktionsförmåga i en bil, ja jag säger då det. Det värsta av allt är att de båda fortfarande är ute på vägarna. Ett stort tack till alla er som bara väntat på detta……. Era fega jävla kräk!! 

 

950 visningar totalt 1 visningar idag
Facebooktwittergoogle_pluspinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Begravning, Bella, Döden, ofrivilligt liv, Samir, Sorg, VSFB. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *