Att leva med sorg, att krascha och sakna sin älskade tös

I natt kraschade jag igen, tårarna bara sprutade ut och jag skrek ut min sorg och saknad (Samir var inte hemma). Det var ångestladdat och till slut somnade jag av ren utmattning. Vaknade och åt frukost men min kropp behövde återhämta sig så det blev ett par timmars sömn i soffan. Som tur är har jag ett jobb att gå till imorgon annars vet jag att jag hade legat större delen av dagen. Det tar tid att återhämta sig efter en krasch, jag behöver mycket sömn vid dom tillfällena.

Det har helt enkelt blivit för mycket inom loppet av ett par dagar. Idag är det 1 år och 3 månader sen jag fick pussa min älskade tös för sista gången, ta ett sista farväl. Hennes pappa fick ytterliggare en chans då han valde att ha öppen kista en stund innan begravningen. Men det klarade inte jag(och min familj) av så den var stängd sen hela akten. Så bisarrt, så överjävligt att behöva ha varit med om allt detta som har hänt oss.

Sorgen är tung och jag kämpar med att hantera den, att acceptera att livet är som det är. Nu väntar Hovrätten och sen kommer julen. Tunga saker båda två och därtill även ett domstolsbeslut som oavsett vad det blir är ett skämt. Ett rent jävla skämt….ett hån mot oss som lider varje dag, mot oss som ska leva resten av våra liv utan våran Bella.

Buddha från facebook

”…..ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”.

Jag försöker acceptera vårt öde, inse att Bella aldrig mer kommer hem och att jag inget kan göra åt det. Jag försöker acceptera att jag inte kunde rädda henne. Jag försöker verkligen att acceptera och gå vidare. Men det är svårt, fruktansvärt svårt. Att leva med daglig ångest och sorg är tungt och det gör ont. Väldigt ont i själen. Jag har SORG, jag lever med SORG, jag är inte sjuk i övrigt men jag sörjer. Jag sörjer massor och hela tiden.

Canon ny kamera 017

1566 visningar totalt 1 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Bella, Sinnesrobönen, Sorg. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.