Mötte aset i en affär…….. kraschade

Igår var det ingen bra dag. Det var dagen då jag och aset för första gången möttes utanför Tingsrätten eller Hovrätten. Varför just nu när det är så tungt ändå???

Var och handlade och hade kundkorgen full med gravljus, tungt bara det att behöva handla sånt. Men vill ju ha så att jag kan tända lyktan hos Bella vid kyrkogården. Mitt i gången så mötter jag aset och min ångest ökar direkt, får svårt att andas och tänker att jag måste ut, ut NU……

In i bilen tårarna rinner, måste till Bella. Kör till vägplatsen, kryper ihop i sittande fosterställning. Skriker rakt ut, skriker om óch om igen. Ställer mig upp och skriker ut min ångest och smärta, min sorg. Kör hem, helt slut. Gråter och gråter, äter men inser sen att jag vill bara sova bort resten av kvällen. Tar dubbel dos av ångestsdämpande, dubbelt av sömntabletter och lägger mig. Vill bara sova bort allt. Där går aset och kan julhandla och ha fredagsmys. Men det kan inte Bella…….

Familjen kom idag och väckte mig för de vet att jag annars kommer sova bort större delen av dagen. För när jag har kraschat blir jag så trött, så slut i hela kroppen.

image

Lilla Tilda fick ett diadem från faster. Så tungt, Bella och Tilda skulle ju vara tillsammans och ha kul. Som Bella hade längtat efter att Roger skulle skaffa barn och så när det är dags får hon inte längre vara med oss. Dock fick Tilda en liten mysstund med sin kusin Samir 🙂

image

När alla väl åkt hem igen körde jag och handlade dagens delikata kvällsmat, kebabtallrik.

image

1 år och 4 månader senare märker man att man förväntas ha gått vidare med livet. Att man ska umgås med människor, att man ska ha slutat sörja så där djupt och acceptera att det är som det är. Livet måste ju gå vidare så ryck nu upp dig…….

Jag tycker att ni ska fundera två minuter på hur det skulle vara för er om ni miste ert barn, om ni aldrig mer skulle få krama ert barn, säga till ert barn att ni älskar hen, få se ert barn växa upp och ge sig ut i vuxenvärlden, få barnbarn, få många lyckliga år tillsammans. Och ja jag vet att jag har min älskade son som betyder allt för mig men jag saknar min tös och jag hade saknat honom lika mycket. Jag älskar båda mina barn lika mycket.

Detta foto tillägnar jag er som har en massa åsikter men ingen egen erfarenhet:

image

Därutöver kan ni faktiskt dra åt helvete och ta gärna aset med er.

2709 visningar totalt 1 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Bella, Döden, Jul, Kärlek, Kusinerna, Okategoriserade, Samir, Sorg, Vägplatsen. Bokmärk permalänken.

3 svar på Mötte aset i en affär…….. kraschade

  1. Petra skriver:

    Hej, brukar läsa din blogg i bland och först vill jag beklaga förlusten av din dotter! Jag själv förlorade min lillebror som blev 20 år för 7 år sen. Sorgen finns där hela tiden men jag har ändå ett fungerande liv. Min mamma var ensam med mina 2 småbröder så när min ena bror gick bort hade hon bara den yngsta kvar, men även den dagen förlorade vi vår mamma. Hon klamrade sig fast så i sorgen och levde mer för de döda än för oss hon hade kvar, barnbarn hade hon med men inget annat betydde ngt. För 1 år sen orkade hon inte längre utan valde att återförenas med sin son och vi blev lämnade. Att jag berättar detta för dig är för att jag vill att du ska kämpa och ta all hjälp du kan få så du kan finnas för d du har kvar i livet. Kämpa! Kram

    • Jenny Borg skriver:

      Hej Petra! Jag vill börja med att beklaga den stora sorg ni har behövt genomgå. Att mista ett barn är en sorg som är betydligt tyngre än andra sorger vill jag påstå som har mist ett par anhöriga. Men det är också tungt att mista ett syskon och sen på det se sina föräldrar gå under. Vi föräldrar som drabbas har naturligtvis också ett ansvar för våra kvarvarande barn så att de inte drabbas av dubbelsorg såsom ni har drabbats. En sorg kan lätt gå över i en depression som man behöver hjälp att ta sig, jag fick hjälp i tid tack vare en moster som röjde runt i det snåriga vårdssystemet för det är inte helt enkelt att få rätt hjälp. Här har sjukvården en del luckor som de skulle behöva täppa. Jag har tänkt på ditt inlägg hela dagen och jag tackar dig för att du skrev det. När jag har mina kraschar är jag inte helt klartänkt just då. Men idag har jag pussat och kramat min son lite extra och dubbelkollat att han verkligen kan lita mig nuförtiden. För jag känner en stor skuld i att jag faktiskt planerade att lämna honom, han som är lika mycket älskad som min dotter. Så mycket jag vill skriva till dig men det blir mest rörigt. Men du ska veta att dian rader ska jag ta med mig och jag har extern hjälp för att orka vidare. För jag vill leva och uppleva Samirs liv och mina framtida barnbarn. Stor kram till dig <3

      • Petra skriver:

        Det var ett fint svar du skrev och jag tror verkligen du har styrkan i dig att ta dig igenom detta, sen kommer du ju alltid ha en sorg i hjärtat men det lär man sig att leva med. Att vara medveten om att man behöver ta emot hjälp och sen också ta emot hjälp är inte så lätt alltid men starkt av dig att göra det. Jag kommer fortsätta att följa din kamp. Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.