Hemma igen……… Tillbaka till den hårda vardagen

Igår kom jag hem och hämtades av min älskade son hos min bror där jag lämnat mina vinterkläder när jag reste iväg. Han bor väldigt nära tågstationen vid Triangeln så det tog inte många minuter att gå hem till honom. Frågade min son lite fint om det hade skett någon ändring där hemma till det bättre? Nä men lite till det sämre sa han rakt och ärligt. Min son i ett nötskal, han tog också ledigt. Han slopade allt vad hushållsarbete innebär 🙂 Fast jag förstår honom, jag gjorde likadant på Teneriffa:
image

När det var dags för renbäddning bytte jag helt enkelt bara säng. Smidigt då jag inte ville bli störd av städerskorna. Sängen var stenhård så jag hade tagit ett täcke och två filtar som jag vikt ihop och lagt under lakanet. Hjälpte dock inte så värst mycket, tyvärr.

I bilen på väg hem kom vi in på Bella och tårarna rann, jag som inte vill gråta inför min son kunde inte göra annat än låta dom rinna. Jag har använt veckan till att fundera mycket, till att tänka framåt. Jag har valt livet men varje dag är en kamp. Men det går framåt och framåt vill jag att det ska gå. Jag är inte ensam om att ha velat avsluta mitt liv i samband med förlusten av ett barn, många tänker samma tanke och tyvärr finns det dom som inte hittar annan utväg än att de faktiskt avslutar sina liv. Det görs oftast i samband med en djup depression där man inte kan se ljuset. Mina tankar går ofta till de familjerna som drabbas av dubbel sorg i och med detta. Det är en av sakerna jag vill berätta om via min blogg, sorgen är kraftfull och stark, får man inte rätt stöd och hjälp kan man sjunka långt ner i mörkret. Det hjälper inte att släkt och vänner har en massa åsikter om vad man ska göra och hur man ska göra saker och ting. Sorgen är individuell, det man som anhörig/vän kan göra är att finnas där, bara stötta och leda framåt. En fika, en promenad, ett sms, ett telefonsamtal, avsätta tid att lyssna om och om igen. Det allra värsta mörkaste tar man oftast upp via extern hjälp. Så det ni hör är antagligen bara toppen av ett isberg men att ni lyssnar gör gott. Att få nämna sitt barn, att få höra andra prata om sitt barn är värdefullt och en enorm hjälp i sorgebearbetningen. Man är så fruktansvärt rädd för att ensa barn ska glömmas bort efter begravningen och de första veckornas sorg. För sen förväntas man nämligen att gå vidare med livet, skapa rutiner, må bättre igen och fortsätta sitt liv. Men livet har ju precis tagit slut, och ett nytt ska byggas upp. Och nä, det görs inte i en handvändning. Det tar tid och det måste få ta tid, sorgen har så många olika faser och behöver bearbetas. Jag sörjer mer än att Bella inte längre är med mig, jag sörjer att jag aldrig mer få krama henne, att jag aldrig får bli mormor till hennes barn, att Samir inte längre har sin syster, att hans barn aldrig får lära känna sin faster. Jag sörjer en massa olika saker, jag sörjer allt det jag inte får vara med om i framtiden med Bella. Jag sörjer på mitt sätt och det finns inget rätt eller fel. Det finns bara en stor jävla sorg som man ska ta sig igenom och det gör vi alla på olika sätt. Denna fina bild hittade jag på facebook och får symbolisera min sorg, saknad och kärlek till Bella:

image

Första dagen i affären mötes jag av denna vara:

image

Bella heter ju Isabell så det sved lite extra när jag såg produkten men valde att se det som ett tecken att hon är med mig.

image

Vill man fly julen var Teneriffa inte det smartaste valet men det gick bra ändå.

En dag vid poolen och jag var ganska ensam för att solen hade gått i moln. Men det var varmt ändå så jag stannade kvar och läste en stund innan jag återvände till balkongen på solsidan av hotellet. Hade fått ett bra rum med sol på eftermiddagen och en fin utsikt mot centrum och havet.

image

image
Julafton firade jag på hotellet och åt tapas 🙂 Jag gjorde ett aktivt val att inte gå på restaurang den dagen utan först sola och bada och sedan relaxa på hotellrummet.

Min blogg är mina ord, mina tankar och det är mitt liv jag skriver om. Den är startad av mig för att jag vill berätta om hur det är att leva med sorg. Hur livet efteråt kan bli, hur en hel familj/släkt drabbas. Hur syskon kan påverkas och att kampen om att fortsätta framåt är både tung och jobbig. Det är vetenskapligt bevisat att det är till stor hjälp att skriva av sig när man hamnat i sorg och det trauma som det innebär. Jag valde att skriva offentligt för att kunna vara till hjälp för andra. För jag vet idag hur viktigt det kan vara att få läsa om andra och hur de har klarat av att gå vidare med sina liv efter ett trauma, det är för mig ett trauma att ha mist min älskade tös. Än idag läser jag om andra drabbade familjer på bloggar, i tidningar och böcker. Allt för att se hur dom har gjort för att överleva, för att få se att det går att överleva.

Denna blogg är inte startad som en hatblogg mot aset men aset har blivit inblandad i den genom att det blivit ett rättsligt efterspel av den trafikolycka som dödade mitt barn. Och aset är ett as som jag hatar eftersom att jag har mist Bella. Jag har  ett behov av att visa upp hur det svenska rättsystemet och sjukvården fungerar när man är i kris. För jag anser att det finns fel och brister i systemet.

911 visningar totalt 2 visningar idag
Facebooktwittergoogle_pluspinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Bella, Bloggar, Döden, Familjen, Julafton, Kärlek, Samir, Självmord, Terapi. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.