Älskar inte min kropp, förändring på vägplatsen, fina låtar

Jag vill börja med att tacka alla er som läser min blogg, utan er läsare hade det ju inte sporrat mig att skriva även om det är en väldigt skön ventil att ha. Jag skriver förstås först och främst för min egen skull men sen skriver jag också till er som läser. Kul att se att man vill följa min blogg även om den inte är så upplyftande och i denna djungel av bloggar som finns med massor av glitter och glamour, hälsa och motion. Jag förmedlar min vardag med min sorg. Men jag ÄR inte sorgen, jag ÄR Jenny med ett behov av att sörja på mitt sätt.

Idag kände jag mig redo att göra förändring på vägplatsen. Den platsen är för mig en ventil i min sorg, en plats där Bella lämnade oss för evigt mot sin vilja. En plats där det för mig (än så länge) är viktigt att ha upplyst. Min dotter tyckte inte om mörkret och jag mår själsligt bättre när där lyser för henne. Här hemma tänder jag alltid ljus vid hennes foto, så fint men ack så sorligt.

image

Vad som sen sker med platsen vet jag inte i dagsläget. Nu är det så här jag vill ha det.

Fyra dagar har jag trampat runt i min pyjamas, sovit, gråtit och städat om vart annat. Idag var det dags att åter ge sig ut i verkligheten igen, men jag tillåter mig dåliga dagar bara så länge jag inte sjunker för långt ner i sorgen. Jag behöver dessa dagar för att lada batterierna, sörja, gråta och sen ta mig upp igen. Idag är en bra dag, en dag då jag har fått vilat från sorgen och jobbhjärnan har startat upp igen. Känns bra och imorgon ska jag till jobbet och fixa lite även om jag är ledig. Men det gynnar mig och eleverna så jag bjuder på det då jag behöver komma igång med min vardag, bums.

Min sorg har orsakat mig mycket smärta både psykiskt och fysiskt. Den kickade igång min ätstörning och i dialog med min terapeut vet jag nu varför jag har tillåt mig det och inte tagit itu med det med en gång. Resultatet ser ni nedan, ärlig och oredigerad bild. Jag vägrar acceptera min kropp och tillåter mig därmed inte att köpa kläder som passar bättre. Jag har bestämt mig för att vinna kampen mot min kropp, jag ska ta kontroll över den igen.

image

Jag har verkligen inte försökt att puta ut med magen, den ser ut så vare sig jag vill det eller ej. Med vinterjacka på så syntes det inte fullt så mycket.

Inte så snyggt med mina stövlar heller så de använder jag inte, kanske passar de bättre nästa år. Och som tur är så hade jag ett par stövlar som passar än.

image

Något har hänt, stövlarna har krympt i skaftet? Det går verkligen inte att stänga dom hela vägen upp, suck.

Snart dags för VSFB igen, tack och lov att jag har den som en ventil. Utan alla dessa fantastiska föräldrar som orkar stötta och hjälpa nydrabbade vet jag inte hur jag skulle klarat mig. Gick även en period hos Stöttepelarna i Ystad, även de föräldrarna där har varit till stor hjälp. Nu ger jag tillbaka och stöttar de som drabbats efter mig för jag vet hur värdefullt det är med stöttning när livet har rasat och man har mist ett barn.

Nedan en låt som jag har tillstånd att dela med er via Alexanders mamma, en påg så sörjd och saknad av sina nära och kära. Det finns ingen mening (man brukar säga: det finns en mening med allt) med att våra barn lämnar oss, det är föräldrarna som ska gå först. Jag är förbannad för att ödet varit så hårt mot oss, varje dag utan min Bella gör ont.

Även denna har jag tillåtelse att dela, en bror som sjunger om sin sorg. Denna låt spelar jag ofta ute på vägplatsen.  Vi hanterar alla vår sorg så olika, jag bloggar och föräldrarna till dessa pågar skriver låtar. Andra håller den för sig själv, finns inget rätt eller fel. Vi måste ta oss framåt och det gör vi på olika sätt.

1876 visningar totalt 1 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Arbete, Bella, Bloggar, Hälsa, Okategoriserade, Sorg, Stöttepelarna, Terapi, Vägplatsen, Vardag, Vikt, VSFB, Youtube. Bokmärk permalänken.

3 svar på Älskar inte min kropp, förändring på vägplatsen, fina låtar

  1. Karin skriver:

    Du skriver så fint och så bra, Jenny! Självklart är ditt sätt att hantera just din sorg det rätta sättet för just dig! Det ska ingen säga något om. Tyvärr så finns det allt för många som tror sig veta bäst. Sorgen måste få komma ut på något sätt! ?

    Du verkar vara en bra mamma, medmänniska och pedagog. Lyckliga de elever som har dig som klasslärare!

    Önskar dig en så bra dag som du kan ha!

    Kram! ❤

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.