Tiden rusar iväg

Tiden bara rusar iväg och jag inser att tiden går. Men tiden läker inte mina sår men jag vill tro att andra har rätt. Med tiden kommer sorgen bli lättare att bära, lättare att leva m säger dom. Jag har kommit en bra bit på vägen genom stöd från andra drabbade föräldrar och terapi.

Jag börjar acceptera att jag har fått det liv jag har fått (jag kan inget göra för att ändra på det, tyvärr), ett liv jag inte valt och heller inte vill ha. Jag försöker stötta och hjälpa andra, det är mitt sätt att ge tillbaka för all den hjälp och stöttning jag har fått sedan den dagen mitt liv rasade. Jag vill hjälpa andra men kan inte hjälpa alla så jag får prioritera. Jag har valt att fokusera på VSFB och ensamkommande flyktingbarn men mitt engagemang för hemlösa/tiggare och barn som lever i fattigdom kvarstår. Ingen kan göra allt men alla kan göra något.

Vem är Jenny idag? Annorlunda vill jag säga, men kanske ändå mig lik till viss del. Men mycket i mitt liv har jag omvärderat. Ändringar och förändringar har skett. Vad sker i framtiden? Jag vet inte……

Jag är så tacksam för att jag har min son och att jag har Zimon kvar i familjen. Jag hoppas att de får ett långt och lyckligt liv utan mer trauman. Döden är ett naturligt inslag i livet men det finns absolut ingen mening med att unga människor lämnar livet alldeles för tidigt. Det finns ingen som helst mening med att jag förlorade Bella, ingen förälder ska behöva begrava sitt barn. Det är omänskligt att behöva göra det. Det är fruktansvärt och jag har dagar då ångesten ökar och minnena ramlar över mig. Minnena från de fruktansvärda dagar/veckor/månader jag har behövt genomleva. Sen finns det dagar då jag kan minnas Bella med glädje över att jag har haft förmånen att få ha henne i mitt liv nästan 20 år. Men det skulle ju bli så många fler år……… Inte trodde jag att vi bara skulle få så kort tid tillsammans här på jorden.

NÄ!!!! NÄ!!!! Smärtan över att ha förlorat Bella har inte gått över, livet har inte gått vidare utan att jag tänker på Bella varje dag. Jag har inte slutat gråta, ångesten har inte släppt min kropp ej heller den fysiska smärtan som tillkom. Och JA!!! JA!!!! Jag bär fortfarande runt på en mask, den är tung och den skaver men jag bär den likt förbannat hur ofta som helst. Näst intill varje dag, jag skrattar men inte med hjärtat, jag jobbar för att slippa tänka. Jag sörjer förlusten av min dotter och det är fullkomligt normalt att göra det även om tiden går.

1153 visningar totalt 1 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Arbete, Barn till ensamma mammor, Eu-emigranter, Hemlösa, ofrivilligt liv, Samir, Sorg, Stöttepelarna, Terapi, VSFB. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.