Ångest, kronofogden och ensamkommande flyktingbarn

Lördag och jag har ätit en halv liter chokladglass. Sitter i soffan och läser en tidning. Kommer på att jag inte har bloggat och funderar på att hoppa över det ikväll igen. Men så loggar jag in och ser att man varit på min sida idag trots att inget nytt inlägg har dykt upp. Bestämmer mig för att skriva till er och fortsätta att rakt och ärligt berätta om mitt liv. Livet som blev, livet jag inte vill ha.

Jag har haft två bra veckor med mindre ångest, mindre smärta och ingen krasch. Men jag har också känt att ångesten byggts på och liksom legat där inombords och pyrt. I går på morgonen kom kraschen, jag grät och skrek ut min ångest. Förbannade detta livsöde och förbannade hela mitt liv. Torkade tårarna och tog mig till jobbet. Ångesten hade återigen fått komma ut och spänningarna i kroppen hade lättat en aningen. Inser att jag behöver ta mig tid till massage. Ska boka en tid nästa vecka.

Jag hade kvällen innan orkat ta itu med papperet till kronofogden, återigen påminnas om detta förbannade liv. Banken har även varit snäll och skickat papper till dödsboet i veckan. Den jävla brevlådan får alltså fortfarande ta emot post som är så smärtsam att öppna.

image

På måndag ska jag skicka in brevet där jag intygar att jag vill att de ska verkställa ärendet att hjälpa mig att få skadeståndet. Övriga kommer även att skicka in sina om de inte redan har gjort det. Tårarna rann och jag förbannade än en gång det svenska rättssystemet som jag har många åsikter om efter detta fruktansvärda 1 1/2 år som har gått. Hoppas att det ställer till det rejält och svider som bara den.

För att komma vidare med mitt liv och få livskvalitet igen har jag skaffat mig hobbys, dvs lära mig meditation och healing, smycka och så fortsätter jag att hjälpa där hjälpen behövs. Nu har jag gått ett steg vidare som jag tidigare har nämnt. Jag har ansökt om att få hjälpa flyktingbarn/ungdom. Jag har utretts och jag har blivit godkänd som jag tidigare nämnt men skrev aldrig vad det handlade om. Men nu har jag fått det bekräftat, jag är godkänd och står nu på listan över att få möjlighet att hjälpa ett barn/en ungdom.

image

Jag är informerad om att behovet finns, att man väntar på utplaceringar. Jag ska ta itu med en kort webb baserad kurs för att få ännu mer inblick i vad det innebär. Detta är kanske en början på något nytt i mitt liv. Vart det leder vet jag inte men tankar finns. Någonstans i världen sitter en förälder och oroar sig för sitt barn, jag kommer vara länken som ser till så att barnet har det bra och får den hjälp och det stöd den behöver tills barnet/ungdomen förhoppningsvis kan återförenas med sin familj.

I allt detta har jag inte glömt min son, han har godkänt det jag håller på med vilket är viktigt för mig. Jag finns här för honom och kommer alltid stötta och hjälpa honom. Jag har blivit väldigt beroende (orolig för att mista honom också) av min son men vill att han ska få ha sitt egna liv och veta att jag klarar mig bra även när han flyttar hemifrån igen.

Jag behöver göra något på min fritid och det är den jag nu håller på att planera och styra upp. Jag kan inte bara gömma mig i jobbet, jag måste ha en fritid.

Funderar på att resa iväg under sportlovet, googlar på sista minuten resor men de är lika dyra som den i julas. Men jag fortsätter hålla ögonen öppna, kanske skulle lite sol och värme göra gott.

I april ska hela arbetslaget åka på Spa med en övernattning, det ser jag fram emot. Ett härligt gäng som ska träffas UTAN att prata jobb 🙂

Ha en fortsatt trevlig lördag och tack för att just DU läser min blogg.

1621 visningar totalt 2 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Bella, Bloggar, Familjen, Healing, Samir, Sorg. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.