Det är när jag sitter i bilen som jag kommer på allt jag vill delge er men sen när jag kommer hem är det som bortblåst. Men det är nog inte så konstigt för jag tänker hela tiden på Bella. Allt jag gör i detta nya liv gör jag för första gången. Jag var och åt på Elysée för första gången, jag har varit i Danmark för första gången, jag har handlat mat för första gången, tankat bilen med mera. Jag gör ju också saker som jag inte hade gjort om Bella hade varit med oss. Jag pysslar på hennes platser, sitter där och pratar med henne vilket jag förövrig även gör här hemma. Jag träffar föräldrar med lika stor sorg som jag har via Stöttepelarna i Ystad och VSFB i Malmö med mera. Jag har alltså olika liv. Livet före – livet efter och livet i sorg bredvid livet som ni lever i. Era liv fortsätter men mitt har stannat upp och nu försöker jag få fart på det igen.
För er som bor i byn och/eller har era barn på min arbetsplats – jag ber er att inte blanda ihop mitt privatliv med mitt arbetsliv. Denna blogg är mitt privata liv och det är inget som påverkar min roll som pedagog. Jag har valt att arbetspröva mig tillbaka av rent egoistiska skäl. Jag har varit sjukskriven länge och behöver ta mig tillbaka i den takt som jag mår bäst av. För första gången i mitt liv tänker jag bara på mig själv och min hälsa, mitt välmående. Tufft att behöva genomgå en sådan här fruktansvärd tragedi för att börja göra det. Men så är det och jag tar en dag i taget.
Sitter i soffan och har tänt upp ljus, det gör jag varje dag för Bella och kommer att fortsätta så resten av livet. Förr gjorde jag det mest på hösten och vintern.
Kommer att tänka på hennes bajsbruna vägg som hon tvunget skulle ha när vi renoverade i hennes rum samtidigt som vi renoverade hela huset vi precis flyttat till och där jag än idag bor kvar. Hennes sovrum skulle bli mitt den dagen hon skulle ha flyttat hemifrån och därför ansåg ju jag att precis som i övriga delar av huset skulle väggarna vara vita så kan man ändra färger via textiler med mera. Det höll inte Bella med om och alla som känner oss vet ju att Bella hade sin mamma lindad runt lillfingret och naturligtvis vann hon även denna ”kamp”.
Så vi står en dag på Bauhause och ska välja färg till hennes fondvägg. Enligt mig valde vi mellan bajsbrun och diarrébrun. Enligt henne mellan mörkbrun och ljusbrun. Den mörkbruna föll henne i smaken så den blev det. Jag ”hotade” både Bella och Zimon med att hon flyttar inte hemifrån innan de har målat väggen vit igen. Nu flyttade Bella aldrig hemifrån, hon blev ihjälkörd i en jävligt onödig trafikolycka istället och kvar är den bajsbruna väggen som jag idag ÄLSKAR och den ska aldrig målas om så länge jag bor här.
Till sin bajsbruna vägg köpte hon fina vitlaserade ekmöbler och ett bajsbrunt sängöverkast. Dock råkade hon köpa ett förlitet och använde det aldrig. Vi är inte så mycket för att bädda sängar här hemma hos oss (man ska inte bädda in kvalsterna, så det är naturligtvis bara av hälsoskäl som vi inte bäddar sängar) och ännu mindre för att använda sängöverkast. Det bajsbruna sängöverkastet lämnades därför i vintras till de bättre behövande människorna som varje natt fryser. Men nu har jag köpt ett bajsbrunt sängöverkast till Bellas säng/rum som jag idag sover i då sonen har mitt rum som senare ska bli ett gäst/kontor/förrådsrum. Jag har anamat Ikeas sätt att bädda med sängöverkast, väldigt smart och bekvämt för en sådan latmask som mig. Jag kryper ner i sängen, låter sängöverkastet ligga kvar och på morgonen rättar jag bara till det. För nu är det helt plötsligt väldigt viktigt för mig att det alltid är fint i Bellas rum. Det var historien om den fula bajsbruna väggen som idag är en viktig påminnelse om min dotter. Vi tillsammans målade den fula väggen som jag idag bara måste ha kvar.
Bellas Hello Kitty och Nallebjörn sitter naturligtvis där redo att ta emot en mammas tårar när ångesten och saknaden blir för stor. Bella blev aldrig för stor för Hello Kitty och samma dag som den jävla trafikolyckan var jag och tittade efter Hello Kitty saker till henne.






Hittade dig via din kommentar hos Fnulan och har nu läst igenom hela din blogg. Kan inte ens föreställa mig vad du går igenom… Min mamma dog ung och jag minns hur jobbigt det var för hennes föräldrar, mina morföräldrar.
Sköt om dig!
Jag förstår precis vad din mormor och morfar gick igenom. Vilken lycka att få ha ett barnbarn efter sin dotter. Det är något jag även sörjer idag. Jag får aldrig bli mormor till min älskade dotters barn. Tack för din omtanke och kul att du skrev om hur du har hittat hit till min blogg. Kram