Gråt och skrik för att få ut ångesten och saknaden

Igår la jag mig tidigt då jag anade som var på väg. Mina känslor satt på utsidan av kroppen och ångesten kröp inuti hela kroppen. Flaschback från dagarna på sjukhuset och bilderna som sitter etsade i hjärnan på mig, bilder jag vill ersätta med andra bilder och minnen på min fina söta tös. La mig i sängen och då kom det, jag kraschade och grät och halvskrek ( i en stuga kan man inte skrika hur högt som helst för då hörs det till grannarna), slog på kudden och förbannade hela mitt jävla liv. Samir sover inte hemma i helgen och det är då jag kan få ut all min sorg genom att skrika och slå kuddarna, man rekommenderas faktiskt att få ur sig sin smärta genom att göra just så. På natten drömde jag mardrömmar och vaknade flera gånger. Loggade in på Facebook för att söka lite tröst i gruppen VSFB, vi som har förlorat barn  http://www.vsfb.se/, en sida där det alltid finns någon som är inloggad. Var helt slut när jag vaknade idag.

Läste ett inlägg från en förbannad förälder (med all rätt) som hört på radio att ”Jag skulle aldrig överleva mitt barns död”. Vilket hån att sända ut det på radion. Vem fan orkar överleva sitt barn? Ingen egentligen, men vi MÅSTE för vi har fler barn kvar här på jorden. Tur att föreningen finns så att vi kan hjälpa varandra att ta oss vidare i detta så kallade efterliv, livet efter vi har mist vårt/våra barn. Detta ofrivilliga liv vi inte vill ha. Jag ville heller inte leva vidare med denna sorg och smärta. Så jag fick söka hjälp för att få bort mina suicidtankar. Bella vill inte att jag lämnar Samir ensam utan sin mamma. Bella vill att jag ska må bra och vara glad och njuta av livet. För det hade hon gjort om hon hade fått vara kvar. FUCK TRAFIKOLYCKOR!

Den 7/4 är det dags för Malmöträffen genom VSFB, tack och lov. Jag behöver fylla på energi bland människor som vet precis vad jag går igenom utan att dömma mig. För där har alla gått igenom samma sak, kanske tagit sig igenom det på olika sätt och naturligtvis har vi många olika berättelser om vad som har hänt våra barn. Vi skrattar och gråter om vartannat, vi pratar om våra barn men också mycket om hur livet ser ut, var vi är i vår sorg. De som kommit längre, varit med längre berättar hur de har kommit dit där de är idag. Förra veckan var jag hos Stöttepelarna i Ystad, utan dessa två gupper vet jag inte hur jag skulle ha hanterat min sorg, jag får så mycket styrka och hjälp av de fantastiska underbara föräldrarna som jag möter där.

Sitter vid datorn och väntar på att få energi, det är ju idag jag ska ordna med lite påskfint till Bella på hennes platser.image
Denna bil är nu ute på vägarna igen. Den lär synas i Ystad, Malmö, Lund och Veberöd samt på alla andra ställen där Zimon kommer befinna sig framöver. Detta är min dotter på pojkvännens (och hennes) sommarbil, den lär synas på många bilträffar. Min fina Bella, så saknad och så älskad.

1547 visningar totalt 3 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Bella, Döden, Facebook, Självmord, VSFB. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.