Det blev många timmars sömn i natt, helt slut efter allt gråtande och ”skrikande”. Vaknat på lite bättre humör och idag kommer sonen hem efter helgens laning hos en kompis. Min bror dök upp som gubben i lådan i dag igen och denna gång hade han med sig lilla Tilda. Bella skulle ha varit hennes Gudmor och vara med på förlossningen som jag säkerligen skrivit om tidigare. Lilla Tilda som även heter Isabell efter min dotter.
Jag tänker ofta på de månader som har varit, vänner som försvunnit, vänner som har tillkommet. Att vara en vän även när det är sorg med i bilden är nog inte lätt. Jag är själv inte så social men några få stannar ändå och finns där om och när jag orkar/vill vara social. Någon vän ringer med jämna mellarum, en bjuder på lunch lite då och då, en annan spelar word feud med mig. Sen smsar även vänner emellanåt, jag vet var dom finns och att de väntar på mig. Jag vet att om jag hör av mig kan jag komma till dom eller dom till mig. Det är riktig vänskap, och tack för att ni finns.
Jag tänker även framåt, vad ska det bli av med mitt liv? Hur vill jag leva det? Vad vill jag göra? Ska jag eller ska jag inte….? Ja många frågetecken finns det. En sak vet jag säkert, jag är inte rädd för att dö men jag vill inte utsätta mina pågar (Zimon inräknad som min bonusson, fin påg med stort hjärta. Eva och Thomas: Ni har skapat en fin varmhjärtad son, tack för att jag får behålla honom i min familj) och familj för ännu mer sorg. Vi har alla fått så det räcker med den biten. Så jag har valt livet, och lovat att stanna här så länge det bara går. Så nu har jag som tidigare nämnts kollat upp så att jag inte har problem med hjärtat och ingen början till stroke, symtomer fanns. Nästa steg är mammografi och cellprovstagning. För har jag nu valt livet skulle det ju vara fan om någon sjukdom tog över min kropp.
Har ni tagit ställning till organdonation än? Annars gör det och glöm inte att prata med era barn om hur de ställer sig. Omänskligt och råka ut för frågan och inte veta svaret. Jag hade tur som visste, det gjorde att Bella kunde rädda fem liv. Fem lyckliga människor med familjer som har fått en ny chans, på grund av vår tragedi. Jag vill tro att de en och annan gång skänker en tanke till den tjej som gav dom organen. Den som fick hennes hjärta fick mycket kärlek med sig. Det skänker mig både glädje och sorg över detta, glädje för att någon fick en andra chans, sorg för att det var min dotter som dog.
Tillhör ni dom som gärna informerar om vart det finns poliskontroller längst vägarna? Tänk gärna ett steg längre än att spara in en böteslapp till någon.
Tänk detta istället:
Här dog Bella för mig den 30/7-14, för hon vaknade aldrig upp igen efter denna hemska smäll. Hennes bil stod från början bakom släpet. Hon hade inte en chans. Hon förklarades hjärndöd 31/7-14. Valde att lägga in en liten bild då jag mår dåligt av att se på den.
FUCK TRAFIKOLYCKOR
VI SAKNAR DIG BELLA!!
