1 år och 10 månader med sorg och ångest

Idag var det en alldeles ovanlig dag här hemma. Utan att själv ha tänkt på det väckte jag min son i morse med en liten trudelutt: Godmorgon, godmorgon klockan 05.20. När han kom hem från jobbet tittade han på mig och undrade när jag hade kommit hem. Jag satt då i trädgården med mjukisbyxor alá försmå och håret i värsta burr. Glatt informerade jag honom att jag varit ledig idag vilket han tydligen hade missat. ”Aha, sa han, det förklarar den läskiga sången i morse. Så brukar du inte låta på morgonen.” Hahahahaha…. nä verkligen inte. Men i morse kunde jag ju krypa ner i sängen igen efter att ha väckt honom och sen ha en rejäl sovmorgon.

Som alltid när jag har öppnat på locket till mina känslor och gråtit är jag ganska slut dagen efter. Vaknade med huvudvärk och tänkte tacksamt vilken tur att jag var ledig idag och fick sova ut. Att gå i terapi är ofta ganska känslosamt men för mig absolut nödvändigt.

Idag är det exakt 1 år och 10 månader sedan jag kom till min tös på sjukhuset och fick veta att hon inte hade överlevt trafikolyckan hon varit med om dagen innan. Imorgon är det 1 år och 10 månader sen jag fick ta ett sista farväl av henne. Pussa och krama henne för allra sista gången. Efter den tragedin ville jag inte leva längre, är jag en sämre människa för det? Nä verkligen inte, prova att gå i mina skor en dag och se hur ni skulle haft det med värsta sorgen och ångesten rivandes och slitandes i er kropp.

Jag kan aldrig mer pussa och krama min tös och denna aldrighet är tung att leva med. Denna aldrighet ska jag leva med resten av mitt liv.

Idag har jag gråtit från och till för idag har det varit tungt. Mitt liv rasade medan andras fortsätter och jag ställer mig frågan jag aldrig kan få svar på: Varför skulle just jag förlora min tös?

IMG_0041

Min vackra levnadsglada tös, som jag saknar dig.

1423 visningar totalt 1 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

1 svar på 1 år och 10 månader med sorg och ångest

  1. Karin skriver:

    ❤❤❤

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.