Lördag och jag hade hoppats på en lång sovmorgon bara för att det är så skönt och för att man kan när man är ledig. Men vaknade riktigt tidigt och sen låg jag kvar och slumrade lite från och till. Inte tänker jag stiga upp hur tidigt som helst när jag inte behöver.
Jag har fullt upp med jobbet och det gör att jag kan fokusera på annat än sorgen vilket ger mig små välbehövliga pauser för att återhämta lite energi. Mellan sorgen och grubbleriet försöker jag leva, umgås med min vänner och skapa mig livskvalitet igen. Jag vill påpeka att jag numera har dagar som är okej och där jag hittar på saker som jag mår bra av. Jag vill berätta att på något sätt går det att överleva men att sorgen finns kvar inom mig. Sorgen gör att jag lever med daglig ångest om än i mindre styrka mot första året. Då var ångesten riktigt överjävlig, så visst stämmer det som läkaren sa:
Tro det eller ej men en dag kommer inte ångest vara så starkt längre. Till och med försvinna.
Jamen eller hur, sa jag. Men han visste vad han pratade om märker jag nu. Så en dag kanske jag blir ångestfri igen.
Medicinen mot ångest har jag kunnat trappa ner mycket på men har fortfarande en underhållsdos. Däremot har jag under en lång period trappat ut mina antidepressiva mediciner då jag inte längre är deprimerad. Sorg är ingen sjukdom och den går inte att medicinera, den måste man lära sig att hantera. Att jag inte längre äter antidepressiva gör att jag numera är i närmare kontakt med mina känslor på både gott och ont. Men jag måste lära mig att leva med det också och lära mig att hantera att med sorgen kommer också känslosvängar. Så länge jag inte kanar neråt mot mörkret och suicidtankar är det okej. Börjar jag gå åt det hållet kommer jag direkt påbörja antidepressiva mediciner igen. Jag fortsätter med min terapi ett tag till, den behöver jag för att få ventilera mitt liv som blev och hjälp för att komma vidare samt förstå varför jag gör som jag gör och är som jag är. Jenny hon bara försvann och jag lär nu känna den nya som tillkom. Min identitet kapades, mitt liv rasade, och jag är för alltid förändrad. Märkligt att jag ser ut som vanligt för inombords känner jag mig fruktansvärt förändrad.
Vill påpeka för de okunniga att antidepressiva mediciner inte gör en lycklig, därmed anser jag det kränkande att man på ett nedlåtande sätt påstår att det är lyckopiller. De kan vara skillnaden på liv och död och oftast behövs även terapi som ett komplement för att komma på fötterna igen.
Sommar, sol och värme, det gjorde gott. Kefalonia kan varmt rekommenderas. Grekland lär jag återkomma till.
