Sorg är ingen sjukdom, men tung att leva med

Lördag och jag hade hoppats på en lång sovmorgon bara för att det är så skönt och för att man kan när man är ledig. Men vaknade riktigt tidigt och sen låg jag kvar och slumrade lite från och till. Inte tänker jag stiga upp hur tidigt som helst när jag inte behöver.

Jag har fullt upp med jobbet och det gör att jag kan fokusera på annat än sorgen vilket ger mig små välbehövliga pauser för att återhämta lite energi. Mellan sorgen och grubbleriet försöker jag leva, umgås med min vänner och skapa mig livskvalitet igen. Jag vill påpeka att jag numera har dagar som är okej och där jag hittar på saker som jag mår bra av. Jag vill berätta att på något sätt går det att överleva men att sorgen finns kvar inom mig. Sorgen gör att jag lever med daglig ångest om än i mindre styrka mot första året. Då var ångesten riktigt överjävlig, så visst stämmer det som läkaren sa:

Tro det eller ej men en dag kommer inte ångest vara så starkt längre. Till och med försvinna.

Jamen eller hur, sa jag. Men han visste vad han pratade om märker jag nu. Så en dag kanske jag blir ångestfri igen.

Medicinen mot ångest har jag kunnat trappa ner mycket på men har fortfarande en underhållsdos. Däremot har jag under en lång period trappat ut mina antidepressiva mediciner då jag inte längre är deprimerad. Sorg är ingen sjukdom och den går inte att medicinera, den måste man lära sig att hantera. Att jag inte längre äter antidepressiva gör att jag numera är i närmare kontakt med mina känslor på både gott och ont. Men jag måste lära mig att leva med det också och lära mig att hantera att med sorgen kommer också känslosvängar. Så länge jag inte kanar neråt mot mörkret och suicidtankar är det okej. Börjar jag gå åt det hållet kommer jag direkt påbörja antidepressiva mediciner igen. Jag fortsätter med min terapi ett tag till, den behöver jag för att få ventilera mitt liv som blev och hjälp för att komma vidare samt förstå varför jag gör som jag gör och är som jag är. Jenny hon bara försvann och jag lär nu känna den nya som tillkom. Min identitet kapades, mitt liv rasade, och jag är för alltid förändrad. Märkligt att jag ser ut som vanligt för inombords känner jag mig fruktansvärt förändrad.

Vill påpeka för de okunniga att antidepressiva mediciner inte gör en lycklig, därmed anser jag det kränkande att man på ett nedlåtande sätt påstår att det är lyckopiller. De kan vara skillnaden på liv och död och oftast behövs även terapi som ett komplement för att komma på fötterna igen.

IMG_1176

Sommar, sol och värme, det gjorde gott. Kefalonia kan varmt rekommenderas. Grekland lär jag återkomma till.

1341 visningar totalt 1 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Arbete, Resor, Sorg, Terapi. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.