Besökt Bellas platser, siesta och ut med vågen

Vaknade tidigt och åkte iväg till Bellas platser och fixade och donade.

image

image

Så himla fel att inte Bella är här med oss.

Till lunch gjorde jag en god laxmacka. Möjligtvis inte så vackert upplagd men gott var det. Till det drack jag en av Sövde musteris goda äppeldrycker.

image

Sen tog tröttheten överhand och det blev en siesta i soffan. Ibland bara kroppen strejkar och säger: SOV. Ångesten rev runt i kroppen så det fick bli en tablett så att jag fick ro. Ett tag sen jag tog ångestdämpande och ännu längre sedan jag tog min sista antidepressiva medicin. Jag är inte längre deprimerad men jag lever med en fruktansvärd sorg och det är inte en sjukdom som jag kan medicinera bort. Den måste jag lära mig att leva med.

Vågen har åkt ut, den bara stressar mig. Så nu har jag bestämt mig för att inte väga mig men ändå jobba på att gå ner i vikt. Om jag lyckas lär det ju ändå synas på kläderna jag har.

Helgen blev inte riktigt som jag tänkt mig men så blir det ibland i mitt efterliv, livet efter att jag mist min dotter. Min kropp strejkar emellanåt och jag blir fruktansvärt trött. Jag mår då bäst av att hålla mig hemma och ta det lugnt. Sova om det behövs fastän att det är mitt på dagen. Nattsömnen har blivit bättre och jag vaknar pigg och utvilad väldigt tidigt på morgnarna. Jag försöker nu fasa ut min insomningsmedicin men det lär ta ett tag. Har ersatt den med annan medicin som gör mig trött men inte beroende som man blir av imovane. Målet är sedan att sluta även med den medicinen. Men det får ta den tid det ta, utan min sömn fungerar jag inte alls.

Helgen slut och en ny vecka med nya utmaningar är på intågande.

560 visningar totalt 1 visningar idag
Facebooktwittergoogle_pluspinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Kyrkogården, Sorg, Vägplatsen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.