Jag har känt mig trött och slutkörd en tid nu. Årsdagen har passerat och jag har samlat ihop mig och fortsatt framåt. Nu närmar sig Bellas födelsedag med stormsteg och mitt humör och mående pendlar rejält. Igår vakande jag extremt tidigt men låg kvar i sängen, somnade och vaknade om vart annat fram till 10-tiden. Upp och åt frukost, landade i soffan. Sov till 14-tiden och vakande utvilad. Det var välbehövligt och jag kände att jag åter var på banan.
Frukosten bestod av te, naturell Kvarg, krossade valnötter och sen ringlade jag honung över det hela. Honung från Kefalonia, inköpt i somras när jag var där.
Ny laddning med knäcke fixades och tvätt blev det också.
Kvällen tillbringade jag med vänner, god mat och en härlig kväll utomhus. Rena sommarkvällen och det gäller att passa på.
Vaknar idag och känner att det är tungt. Nästa söndag är det Bellas födelsedag. Imorgon blir det Stöttepelarna i Ystad, på fredag terapi och sen veckan där på VSFB och terapi igen. Allt för att komma vidare och inte fastna. Hela helgen har tårarna kommit och gått.
Nu gäller det att återigen komma på banan och blicka framåt. Jag ska ju leva och inte bara överleva. Jag ska ju ha livskvalitet den tid jag har kvar här på jorden. Jag ska vara en bra mamma och i framtiden förhoppningsvis även få möjligheten att vara en bra farmor. Jag ska ha ett eget liv och inte bara leva för Samirs skull. Det är ett löfte jag tänker hålla och ett löfte jag strävar mot att kunna leva upp till.
Bland folk har jag blivit riktigt duktig på att visa upp masken, en mask så fruktansvärt tung att bära. Jag ler och skrattar, jag skojar och snackar. Men inombords känner jag mig ledsen och ensam. Ensam i gemenskapen, det är tungt och jag vet inte hur jag ska komma till rätta med den känslan. Det hjälper alltså inte att vara med familj och vänner, känslan finns där ändå. Känns nästan bättre att vara ensam och känna mig ensam. Inser att detta måste jag ta itu med för jag mår inte bra av att stänga in mig här hemma.
