December har varit tung

Igår bestämde jag mig för att försöka få en klipptid i Malmö när jag ändå skulle till min bror. Gick en runda på stan och lyckades få tid.  Frisören inleder samtalet med att först fråga hur jag vill ha håret och sen: hur har din jul varit? Där kan man snabbt lägga sordin på det samtalet eller så bara svara: bra. Sen pladdrade hen vidare om nyår och samtalade som om vi var vänner. När klippte jag mig senast? Öhh jag minns inte, och där och då insåg jag att jag faktiskt inte minns det. Samt att det ofta händer att jag inte minns saker och händelser. Emellanåt måste jag verkligen tänka efter för att komma ihåg.

Jag har inte haft en bra jul eller ledighet. Idag är ingen bra nyårsafton. Det har blivit för mycket av precis allt, december månad har inneburet många jobbiga situationer.

Idag är det 2 år och 5 månader sen vi fick veta att respiratorn skulle stängas av. Bella hade inte överlevt smällen som blev när hon kördes på bakifrån.

Idag är saknaden jobbig. Men jag väcktes att ett samtal från min älskade son som är i Libanon hos släkten där. Han gör att jag orkar ta mig vidare i detta efterliv. Han är värd ett bra liv med en mamma som älskar honom och som får ordning på sitt liv igen. Så att han inte behöver oroa sig för mig. Han har det också jobbigt, han saknar sin syster och Zimon saknar sin flickvän.

Idag blir det soffan och en bok varvat med tv tills man kan lägga sig igen och få sova. Ännu ett år utan Bella har nu passerat. Det är överjävligt att mista sitt barn. Jag har aldrig varit med om något så jävligt och smärtsamt. Det gör ont både fysiskt och psykiskt.

Alla kloka människor som har åsikter om mitt sätt att hantera min sorg och livet som blev – håll det gärna för er själv. Jag kämpar på och tar hjälp av terapeut och människor i liknande situation. Jag läser bloggar och böcker för att se hur andra klarar detta efterliv. Jag möter andra drabbade föräldrar för att få prata om Bella och sorgen. För prata behöver jag, om och om igen. Jag behöver höra hur dom tar sig igenom sina sorger.

För er som inte drabbats: det är okej att prata om Bella, att ställa frågor. Det värmer mitt hjärta när man nämner min dotter. En av mina stora rädslor är att man ska glömma bort henne.

866 visningar totalt 3 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.