Vilken start på veckan

Idag vaknade jag fullständigt förvirrad och trodde ett ögonblick att det var lördag när alarmet på mobilen gick. Så besviken jag blev när jag insåg att det var måndag. Det blir nog en låååång vecka för mig.

Mina tankar och funderingar maler på i hjärnkontoret. Vad vill jag och vart ska jag? Är en orolig själ som försöker komma till ro med livet som blev. Försöker få en acceptans och finna vägar som bär mig framåt. Vissa dagar förtränger jag min verklighet för att orka. Jag sätter på mig masken och ler och är glad och trevlig mot allt och alla. Men inombords gråter jag, det är omöjligt att leva utan att tänka på Bella. Naturligtvis vill jag aldrig sluta att tänka på henne och alla minnena. Men ibland gör det helt enkelt för ont.  Saknaden värker inombords och ångesten gör sig påmind. Om än inte i samma styrka som första året. Men jag lever med den dagligen. Fruktansvärt trött på den.

Värken i kroppen vill inte ge med sig, den kom när jag mestadels låg i sängen eller soffan större delen av dygnet det första året när jag var sjukskriven och i en fruktansvärd chock och sorg. Jag inser att jag måste göra något åt det och börjar så smått funderar på att träna. Musklerna är stumma enligt naprapaten och massage räcker inte. Men jag ska ju finna orken också, orken att börja ta hand om mig själv igen. Orken att börja bry mig om mig själv. Men daglig smärta tar ju också bort orken så det är kanske bara att gilla läget och masa sig iväg någonstans. Ett 10-kort och en chans till en smärtfri vardag är kanske det jag borde börja med? Bara det att jag har börjat tänka tanken är ju ett steg i rätt riktning tänker jag.

Som jag saknar min älskade tös. Tårarna rinner när jag ser på fotona på henne som jag har lagt här på bloggen. Orkar ännu inte att titta igenom alla foton jag har på henne. Det gör helt enkelt för ont.

986 visningar totalt 1 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

2 svar på Vilken start på veckan

  1. Ulrika skriver:

    En fantastisk fin bild på Bella ? Jag tycker du har kommit långt, väldigt långt. Livet är svårt mot oss. Smärtan försvinner dessvärre inte själv i kroppen. Dina tankar på träning är väldigt bra. Kram på dig och Samir ?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.