Haft en riktigt härlig helg. Började i fredags med att jag och min vän körde till ett spa och var där över natten. Badade, bastade, åt gott och bara vara. Glömde min mobil hemma så det blev verkligen ett dygn utan kontakt med internet och allt vad det innebär. Ganska skönt faktiskt.
Väl hemma igen på lördagen så kom jag på att jag skulle åka och titta på en ny säng. Vaknade utan smärta på hotellet och insåg att det är dags att köpa en mjukar säng. Kanske bidrog simningen också. Lånar fotot på sängen jag har beställt från företagets hemsida. Dock köpte jag inte sänggaveln.
Till ny säng behövs ju nya sängbord och täcken så det blev det också.
Supersnyggt kommer det att bli. För att göra det enklar för mig att göra mig av med Bellas sovrumsmöbler så frågade jag Zimon om han vill ha dom då de inköptes av henne. Hon ville ha dom med sig när hon skulle flytta hemifrån. Till det hem hon planerade ihop med Zimon. Det hem som hon aldrig hann uppleva.
Efter sängköpet fortsatte jag till Espressohouse och käkade lite lunch för de pengar jag fick på ett espressohousekort av mina fina vänner när de firade min födelsedag för ett par veckor sen. Min favorit är Chai Latte, den är ett måste om jag passerar Espressohouse. Därefter blev det en tur in på Stadium för att köpa träningskläder i en (eller flera) storlek större. Så nu kan jag inte skylla på det längre, nu är det bara att börja träna. En dag, någon gång men kanske snart, vem vet? `Återstår att se.
Rensade ut på facebook idag och hittade ett foto, ett minne från tiden som var. Tiden innan livet rasade. Jag var i Ullared med några tjejer, vi hade hyrt en lägenhet över en helg i början av sommaren. Vi hade det roligt och mysigt och en resa till Thailand i tre veckor hägrade. Sen kan man milt säga att livet sket sig rejält. Efter 10 dagar i Thailand påbörjade jag den värsta resan i mitt liv. Resan hem efter ett fruktansvärt besked om att min dotter var medvetslös efter en trafikolycka. De sista 10 dagarna i hennes liv var jag bortrest och det har gjort fruktansvärt ont.
Två och ett halvt år senare kan jag konstatera att jag lever vidare, att livet återigen ger mig sina små guldkorn. Att jag nu börjar känna mig redo för att avsluta terapin, vilket vi ska göra innan sommaren. Vi har rotat i hela mitt liv, i all sorg jag har gått igenom. Jag har fått verktygen för att orka gå vidare. Jag har behövt ventilera alla mina tankar och känslor. Jag har haft mycket ångest, ilska, hat, gråt och sorg. Något jag har lärt mig genom åren är att alla sörjer vi på olika vis, ingen sorg ska jämföras med någon annans. Inget är rätt eller fel, vi gör alla så gott vi kan. Men jag måste också säga att ingen som har mist ett barn har någonsin kommit med pekpinnar till mig. Det har däremot odrabbade gjort. Så snälla, sluta med det. Den som har mist ett barn kämpar på varje dag, varje vecka, månad och år. Många säger samma sak: efter begravningen blir det tyst och ensamt och man förväntas att gå vidare med sitt liv. Man säger att man önskar att sina vänner fortsätter höra av sig, om och om igen även om man inte svarar. För en dag orkar man svara och då är det skönt att ha sina vänner kvar. Hur vet jag allt detta? Jo för att jag har lärt känna människor som drabbats av sorg efter ett eller flera barn, jag möter dom på VSFB (Vi som förlorat barn) möten och på facebook. Nydrabbade kommer igen och igen till grupperna med samma historier utöver sin sorg. Vet du inte vad eller hur du ska göra? Var rak och ärlig mot din vän för vännen vet oftast inte själv. Finns där, visa att du bryr dig. Oavsett ålder så gör det ont, brukar berätta att smärtan min mormor och morfar upplevde 2012 när deras dotter dog är lika stark som min. Även om de var över 90 och deras dotter 67 år gammal. Ens barn är alltid ens barn oavsett ålder.
Jag önskar ingen förälder att behöva gå igenom allt det jag har gått igenom. Ej heller syskon, det gör fruktansvärt ont för dom med och de har ofta dubbel sorg. Sorgen efter sitt syskon och sorgen för att deras föräldrar mår fruktansvärt dåligt. Inte alla överlever en sådan här sorg, både föräldrar och syskon begår tyvärr självmord. Var därför också medvetna om att syskonet som blir kvar kan behöva massor av stöd. Glöm inte bort dom.
