Jag är livsledsen – inte psykiskt sjuk

Det här med att äta antidepressiva är en väldigt laddad sak. Det delar människor i två grupper. De som är för och de som är emot. Säkert har båda sidorna kloka argument men ingen kan veta vad som är bäst för någon annan.

Jag tror att var och en själv måste fatta beslutet om man ska äta dom eller ej. I vardaglig mun kallas dom för lyckopiller men inget är så fel som det och jag blir riktigt förbannad när jag hör läkare använda det ordet. Det är inga tabletter man blir lycklig av men om man sjunker djupt ner i mörkret är dom till hjälp för att orka ta sig upp. Enbart mediciner hjälper inte, man behöver oftast även samtalsstöd och sen behöver man själv jobba aktivt för att finna vägar som gör att man mår bättre.

Sen är det lätt att man döms som psykiskt sjuk för att man äter dom och då i negativ klang. Så idag när jag läste ett inlägg så fann jag ett svar som jag tycker låter bättre än psykiskt sjuk. Det är ju LIVSLEDSEN jag är. Jag är ledsen för att Bella togs ifrån mig. Jag gick inte från frisk till psykiskt sjuk, jag blev helt enkelt ledsen på livet. Livet som berövade mig min älskade tös.

Så idag känns livet lite bättre och ilska som härjade i min kropp igår har lagt sig. I detta efterliv blir man glad för det lilla.

Bali finns i mina tankar, kanske är det dags för en bagpacking (heter det egentligen så?) tur i min ensamhet?

Fast så har jag även tänkt på att campa i tält där vid havet där jag ville ha min husvagn. Fast all campingutrustning gav jag bort när Bella dog. Aldrig mer att jag ville campa. Tål att tänkas vidare på.

Sen har har min heliga vecka då jag och min goa vän alltid tar en sista minuten resa på midsommardag. Den tullar jag inte på. Helt plötsligt har jag mycket jag vill göra på min semester. Förra året hade jag panik och såg till att fylla den med extrajobb.

Från det ena till det andra så har äntligen min favorit författare kommit ut med en ny bok på svenska. Så den beställde jag idag.