Jag är livsledsen – inte psykiskt sjuk

Det här med att äta antidepressiva är en väldigt laddad sak. Det delar människor i två grupper. De som är för och de som är emot. Säkert har båda sidorna kloka argument men ingen kan veta vad som är bäst för någon annan.

Jag tror att var och en själv måste fatta beslutet om man ska äta dom eller ej. I vardaglig mun kallas dom för lyckopiller men inget är så fel som det och jag blir riktigt förbannad när jag hör läkare använda det ordet. Det är inga tabletter man blir lycklig av men om man sjunker djupt ner i mörkret är dom till hjälp för att orka ta sig upp. Enbart mediciner hjälper inte, man behöver oftast även samtalsstöd och sen behöver man själv jobba aktivt för att finna vägar som gör att man mår bättre.

Sen är det lätt att man döms som psykiskt sjuk för att man äter dom och då i negativ klang. Så idag när jag läste ett inlägg så fann jag ett svar som jag tycker låter bättre än psykiskt sjuk. Det är ju LIVSLEDSEN jag är. Jag är ledsen för att Bella togs ifrån mig. Jag gick inte från frisk till psykiskt sjuk, jag blev helt enkelt ledsen på livet. Livet som berövade mig min älskade tös.

Så idag känns livet lite bättre och ilska som härjade i min kropp igår har lagt sig. I detta efterliv blir man glad för det lilla.

Bali finns i mina tankar, kanske är det dags för en bagpacking (heter det egentligen så?) tur i min ensamhet?

Fast så har jag även tänkt på att campa i tält där vid havet där jag ville ha min husvagn. Fast all campingutrustning gav jag bort när Bella dog. Aldrig mer att jag ville campa. Tål att tänkas vidare på.

Sen har har min heliga vecka då jag och min goa vän alltid tar en sista minuten resa på midsommardag. Den tullar jag inte på. Helt plötsligt har jag mycket jag vill göra på min semester. Förra året hade jag panik och såg till att fylla den med extrajobb.

Från det ena till det andra så har äntligen min favorit författare kommit ut med en ny bok på svenska. Så den beställde jag idag.

1208 visningar totalt 1 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Bella, Resor, Sorg, Vi har kraften. Bokmärk permalänken.

2 svar på Jag är livsledsen – inte psykiskt sjuk

  1. Ulrika Rydström skriver:

    Blir också så trött på alla som bestämt sig veta vad som är bra för ALLA ANDRA!!!! För min del gör piller att jag orkar vara åtminstonde lite normal.
    Jag tycker du har fina semesterplaner – de kommer från ditt hjärta – och kommer troligen bli fina upplevelser blandat med den sorg vi bär på.

    Jag hoppas få träffa dig på årsmötet den 14/3 hos Lena i Malmö. Då har jag haft fotografering av huset och kommer att vara lite lättad!!!

    Nu ska jag kämpa med den här dagen – jäklars vad tungt det är idag 🙁

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.