Tanken på att en gång få återförenas med min dotter

Efter dagens besök hos tandläkaren så blev det ett stort hål i plånboken. Så denna månad får jag hålla lite hårdare i slantarna.

Har berättat för min son om mina planer att köpa mer på IKEA. Han kontrade med att han glömt berätta att han ska resa utomlands precis då. Han är för go min påg. Men mamsen vinner alltid striderna om vem som ska montera ihop varorna, som tur är ?

Pratat med en nydrabbad mamma och det hjälper mig att få hjälpa henne. Så fungerar det i VSFB, vi finns där för varandra. Det har nu gått 2 år och 8 månader men jag behöver forfarande få prata om Bella. Få berätta min historia i detta efterliv. Samtidigt som jag även behöver höra från de som varit med längre hur de klarar av att hantera sorgen och saknaden i livet som blev.

Jag tycker fortfarande inte om frågan hur jag mår. Hur ska jag någonsin kunna säga att jag mår bra? Och verkligen mena det? Jag föredrar frågan: hur har du det? Då kan jag svara att jag har det okej. För jag har överlevt, det beviset finns ju här på min blogg. Jag har börjat leva, inte bara överleva. Jag har ett liv som är okej men bra är det inte för Bella saknas mig varje dag.

Jag berättade igår att jag tror på ett liv efter detta och det ger mig styrkan att orka med mitt liv. En dag får jag träffa Bella igen. Men först ska jag leva mitt liv här på jorden. Att tro på ett liv efter döden var också det som stjälpte mig oktober 2014. Jag tänkte att om jag bara dör så kommer jag till Bella, så är hon inte längre ensam utan sin familj. Jag är inte längre rädd för döden men jag ska inte dö än.

Jag blev livsledsen när Bella dog men jag sökte hjälp. Att förlora henne är det mest jävliga jag har gått igenom i mitt liv. Det gjorde och gör fortfarande ont. Men sorgen har blivit lättare att hantera, jag är längre och längre där uppe på berg- och dalbanan innan det går nerför igen och jag kanar rakt ner i minnenas arkiv.

Sorgen är inte längre så fysiskt smärtsam, kroppen värker inte längre. Min ätstörning har jag fått kontroll på. Ändrad kost gör att jag sakta har gått ner lite. Jag gick först ner ett par kilo och sedan upp desto mer när livet rasade. Jag ska fortsätta att gå ner igen och ska inom kort prova på att träna lite. Jag ska återta kontrollen över mitt liv och min kropp, för min egen skull, för mitt välmående.

Saknar min fina tös ?❤️?❤️

970 visningar totalt 1 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Bella, Hälsa, Okategoriserade, Samir, Självmord, Sorg, Vikt, VSFB. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.