Orken tar slut ibland

Allt var inte bra med resan till Polen. Jag var ensam precis som jag behövde men det gav mig mycket tid till att grubbla och på lördagskvällen kraschade jag. Överallt fanns svenska mammor med sina vuxna döttrar i Bellas ålder. Jag grät mig till sömns. När jag vaknade ville jag bara hem. Gick iväg och åt frukost och sen tillbaka till rummet och la jag mig igen. Tänkte ligga kvar på rummet hela dagen, varken orkade eller ville ta mig för något. Sov ett par timmar till.

Tvingade mig själv att till slut ge mig iväg till Sopot än en gång nu när jag ändå var där i Polen. Väl hemma på söndagen var jag trött, irriterad, förbannad och ledsen. Höll masken för Samir som på kvällen skulle till Malmö för att sen tidigt på måndagmorgonen åka till Spanien.

Måndagkväll var jag helt slut, tisdagkväll var jag iväg på kvällen på en föreläsning om Dyslexi.

Ikväll tog orken återigen slut och jag har legat i soffan sen jag kom hem efter jobbet.

Morsdag har passerat, Samirs födelsedag likaså. Alla väntar på semester inklusive jag. Men till skillnad från många andra så är det årsdag på min semester, varje år. Dagen då Bella kördes ihjäl är på min semester, det är en tung dag. Men också fin, för då träffas vi alla och pratar och minns Bella.

Sen i september kommer hennes födelsedag. Tredje året utan Bella, det gör fortfarande ont. Dessa tre år har jag gråtit en massa tårar. Saknaden gör fruktansvärt ont. Det är fruktansvärt smärtsamt att förlora sitt barn.

Min son är min räddning i detta efterliv. Livet som blev är tungt att leva.

Min familj två månader innan tragedin var ett faktum och livet rasade.

915 visningar totalt 1 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Bella, Döden, Familjen, Sorg. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.