Äntligen dags för terapi, det var ett tag sen sist. Skönt att få ösa ur mig alla tankar och känslor. Terapin ska inom kort avslutas. Jag har kommit långt och jobbat mycket med mig själv och alla mina tankar och känslor. Jag har kämpat för att komma framåt i livet som blev och jag kämpar fortfarande. Jag har förändrats som person vilket jag fått bekräftat inte alls är konstigt med tanke på det trauma jag har utsatts för. Jag håller fortfarande på att lära känna mitt nya jag, den nya Jenny.
Sonen är i Spanien och fick idag detta meddelande:
Om han nu undrade var jag är medan han njuter av sol och värme 🙂
1-0 till mig idag. Nu kan blommorna inte längre vissna ifrån mig. Efter sju år inser jag att blommorna jag köper inte trivs hos mig. Så idag införskaffades plastblommor. Nu är det slut med vissna blommor i fönsterkarmen och så slipper jag vattna dom.
Om ca tre veckor går jag på semester. Förhoppningsvis hittar jag och min kompis en sista minuten resa vecka 25. En tradition jag har börjat med tillsammans med en mamma som också förlorat sin dotter. Blir tredje året vi reser iväg tillsammans. Vi reser dit det är billigast och sen njuter vi av sol, bad och god mat. Skrattar och gråter, pratar om våra döttrar som inte längre är med oss och om våra söner som vi har förmånen att få ha kvar i våra liv. Söner som mist sina systrar och som bär på sina sorger.
Zimon är ännu en del av vår familj. Så tacksam för att han valde att stanna kvar hos oss. Han har varit en familjemedlem i många år. Han bär på sin sorg efter en älskad flickvän.
Det är många som drabbas när döden knackar på ens dörr. Så definitivt och så smärtsamt när den dyker upp.
