Resor för att få en paus från den hårda verkligheten

Näst sista dagen på resan har jag legat i solstolen och lyssnat på meditativ musik i ett par timmar. Naturligtvis under en parasoll.  Känner att jag har varvat ner rejält, välbehövligt.

Korfu är varmt men idag har det återigen blåst rejält. Fast det är bara skönt.

Glass är gott i värmen.

Visat sig att vi trots vår ospecificerade resa hamnat på en av dom finaste stränderna, Aghios Gordis. Bekräftat av greker vi mött på utflykterna och på Korfu stad. När det gäller lägenheten är det bara sängen vi klagar på, den är stenhård. Vi lämnar vårt ”hem” så fort vi vaknat och återvänder hem när vi ska lägga oss. Eller svänger hem om för en dusch. Mer tid än så vill vi inte vara inomhus i detta fina varma land.

Massor av god mat äts varje dag. Är det semester så är det.

Sen Bella dog har jag gjort ett par utlandsresor för att komma hemifrån och få vila upp mig från min hårda verklighet att hon inte längre lever. Välbehövliga pauser för att orka vidare med livet som blev. Ett liv som jag inte vill ha. Ibland resor jag ensam och ibland reser jag med en go vän som också mist sin dotter. Med varandra kan vi prata om allt som rör sorgen, inte bara minnena och roliga händelser såsom man gör med andra vänner. Utan även om de svåra tunga stunderna som emellanåt bara sköljer över en. Tankarna som man inte delar med andra kan vi dela med varandra. Vi har båda vars en son kvar, och delar sorgen över att de har mist sina systrar i unga år. Det är en sorg för sig, att våra barn har behövt gå igenom en sån smärta.

Men vi inte bara vältrar oss i sorgen, vi snackar om annat, vi skrattar och kopplar av. Vi äter gott, solar och badar.

Att mista ett barn är ett trauma, det tar tid att återhämta sig. Att fina nya livsvägar, att bygga ihop ett nytt livspussel.

942 visningar totalt 1 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Bella, Döden, ofrivilligt liv, Resor, Samir, Sorg, Vänner. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.