Okunskap och skitsnack

Nu är jag inne på fjärde året med sorg. Nu tror många att livet har gått vidare. Vart då? Undrar jag. Jag är tvungen att leva utan Bella. Det är inget som är lätt, jag saknar henne enormt mycket. Jag skrattar och hänger med på både det ena och det andra. Jag reser utomlands och jag fixar till mitt hem. Men genuint glad är jag inte. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Vissa dagar är tyngre än andra.

Till er som har åsikter om mitt sätt att sörja, ni kan ju fundera på vilket av era barn ni skulle kunna leva utan. Finner ni ett namn på den frågan så säger jag bara: stackars det barnet för det kan omöjligt vara älskat.

Sen kan jag tillägga att jag aldrig tidigare varit i kontakt med psykvården innan Bella dog. Jag har heller aldrig tidigare haft suicidtankar.

Vem som helst kan ramla ner i djupaste mörkret när ens barn dör. I statistiken för antal självmord per år finns både föräldrar och syskon. Många familjer kämpar hårt efter ett dödsfall. Det är inte så enkelt som att efter begravningen går livet vidare. Nä det är då det nya ofattbara livet börjar. Livet där man ska leva utan alla sina barn.

Igår såg jag en kort filmsnutt på Bella från vår resa till Libanon sommaren 2010. En filmsnutt som finns på hennes Facebook sida. Så ont det gjorde, tårarna rann och ångesten ökade.

När man hör skvaller bör man fundera på om det är sanning eller rentav bara skitsnack. Oftast skitsnack…… och smutskastning.

Den som var på kyrkogården för en tid sen och  snodde en glasburk med foto på min älskade tös måste vara en sjuk jävel.

165 visningar totalt 1 visningar idag
Facebooktwittergoogle_pluspinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Bella, Kyrkogården, ofrivilligt liv, Självmord, Sorg. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *