Svackor kommer i livet som blev

Inombords har jag en svacka. Jag märker att ångesten försöker gripa tag i mig och jag gör så gott jag kan för att mota bort den. Bellas födelsedag var den 18 september och nu nalkas julen. En högtid så svår nuförtiden att jag inte orkar med den. Helt kommer jag inte undan den då det finns minderåriga barn i släkten, så innan jag i år flyr till Thailand så är jag med på släktträffen.  Jag reser den 17 december för att fly julen men också för att återerövra landet. Landet jag var i när Bella blev påkörd. Landet jag i all hast lämnade för en 22 timmar lång helvetes resa. En resa jag gjorde utan att veta om Bella levde eller var död. Att hon var allvarligt skadad förstod jag men jag ville tänka att det värsta var att hon kunde vara förlamad, inte död. Läkaren hade nämnt någon kota och det tog jag fasta på i mina tankar. Förlamad – inte död.

Varför ska jag låtsas att allt är bra när det inte är det? För att det är vad omgivningen förväntar sig av en? För det är vanligt att drabbade får höra: nu måste du gå vidare, nu har det ju gått så lång tid? Många drabbade berättar om många otroliga kommentarer dom får motta. Jag fick höra att det är jobbigast i början, sen går tiden och man tänker mindre och mindre på den som har dött. Livet går vidare. Säkert sagt i all välmening av en ickedrabbad förälder. Men ack så fel. Jag har tänker på Bella dagligen och har så gjort sen sommaren 2014. Jag tänder ljusen för henne varje kväll, jag pussar hennes foto god natt.

I kväll ska jag skingra mina tankar med film. Jag ska aldrig mer ner i det kompakta mörkret jag hamnade i när Bella rycktes ifrån mig. Men vissa dagar är kampen kämpigare  än andra.

Det går att överleva sitt barns död. Men det är tungt och jobbigt och man gråter. Man har dagar som är hyfsat bra och man har dagar som är mindre bra. Det går i vågor och är inget man kan styra över. Jag kan vakna på dåligt humör och egentligen inte vilja stiga av sängen. Men jag gör det, för att jag måste och för att livet ska levas.  Man kan kämpa på för att få de mindre bra dagarna att bli lite lättare. Man laddar på med energi de dagar man gör saker man mår bra av. Sen dräneras man på energi de dåliga dagarna. För att orka måste man våga säga JA till livet. Inte lätt….. Livet blir sig aldrig mer likt och det finns ingen mening med att unga människor dör. Bella hade hela livet framför sig men en dag tog det bara slut. Sen den dagen lever jag med sorg och saknad.

En dag möter jag min tös igen men till dess ska jag leva här och nu. Jag har min son och honom vill jag följa. Utan honom hade jag nog aldrig överlevt. Jag hade gett upp så långt nere i mörkret var jag. Men min son var ljusglimten som fick mig att kämpa.

Till alla er föräldrar som kämpar med sorgen efter ett barn: ge inte upp. Det blir lättare att hantera smärtan även om det inte känns så den första tiden.

176 visningar totalt 1 visningar idag
Facebooktwittergoogle_pluspinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Bella, Döden, Jul, ofrivilligt liv, Resor, Sorg, Thailand. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Svackor kommer i livet som blev

  1. Ulrika skriver:

    Som vi kämpar………vilket helvete det är samtidigt som vi väljer att leva livet. Absurd situation egentligen. Men jag tror fortfarande på livet. Livet ska levas och vi ska hylla våra fina barn. Vilket fantastiskt foto på dig och Samir. ❤️ En kram till oss båda i höstmörkret ❤️.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *