När Bella dog rasade min värld. Dagen det var dags att ta adjö av henne i kyrkan minns jag vagt. Men jag minns alla blommor, jag minns att jag grät, jag minns att allt kändes så overkligt. Jag minns att vi gick ut med kistan till begravningsbilen. Varför minns jag inte så mycket? För att jag var fullproppad av ångestdämpande mediciner så klart, högre dos än rekommenderat. Jag hade avkrävt kyrkans personal på att inte lämna ut datumen. Ingen fick komma för utom vi närmaste. Min dotter – min sorg. Nu var kyrkans personal lite mer van vid såna här situationer så de undrade om de fick ha öppet en annan dag för andra som ville ta farväl. Det fick dom och jag är tacksam för att det fanns dom som kom och tog farväl. Jag var inte där men Samir och Zimon var det.
Kyrkan var full av blommor. Själv fotograferade jag inget. Så nedan bilder är hämtade från Bellas pappas favebooksida. Även de på Bella.
Bella och hennes lillebror på sin student. Ett år senare finns hon inte.
Denna smärta är orsakad på grund av vårdslöshet i trafik. Domstolsbeslut finns på att någon har vållat Bellas död, resultatet blev 2 års villkorlig dom och skadestånd, ett stort jävla hån till straff. Jag fick livstidsdom med sorg och saknad.
Fint att Bellas pappa delar med sig av sina bilder. Det är så hårt mot våra barn och oss änglaföräldrar. Det saknas ord för allt vi går igenom – dessa trauman. Livet blir aldrig sig likt. Aldrig ❤️. Men vi kämpar. Ja herregud vad vi kämpar. Kram till dig och Samir ❤️
Kram till dig och Thomas också. ❤️