Mannen som fick mig att återigen skratta och utskrivning från terapeuten

I går var det äntligen dags att få höra Johan Glans på Arenan i Malmö. Biljetterna köptes för väldigt länge sen. Han är mannen som återigen fick mig att skratta efter att Bella dött. Jag kunde inte skratta på väldigt länge så en dag bestämde jag mig för se på Johan Glans via youtube, mannen som jag skrattat åt förr. Det fungerade, han fick mig återigen att skratta. Han är mannen som får mig att skratta bara jag ser honom. Det var jag, min mamma, moster och kusin som var iväg och såg honom. Vilken humor, hur kommer han på allt? Det är befriande att få skratta men inte förrän man slutat skratta inser man hur mycket ett gott skratt faktiskt gör med ens hälsa.

Jag har tur att jobba med kolleger som ger mig många härliga skratt varje dag. Aldrig har jag skratta så mycket på jobb som jag gör nu. De har härlig humor, sjuk humor och de skrattar åt allt. Jag menar verkligen allt. Precis vad jag behöver då mitt liv egentligen inte har så mycket att skratta åt. Men jag måste ärligt säga att jag återigen kan skratta även i mitt privatliv. Många är de goa skratt jag har ihop med min son.

Jag upptäckte förra helgen att jag hade en ny ”känsla” i mitt liv. Den genuina glädjen dök upp medan jag körde hem till Samir. Denna känsla som jag inte upplevt sedan sommaren 2014. Den varade nog inte mer än en minut, men den kom och den gav mig fjärilar i magen. Den känslan vill jag uppleva mer av. När livet rasar försvinner de flesta känslor märkte jag och för mig var det bara de två känslorna hat och ilska som följde mig det första året efter att Bella hade dött. Mimiken var obefintlig kunde jag läsa på mitt sjukskrivningsintyg från läkaren. Med tiden kom fler känslor tillbaka och hatet och ilskan lärde jag mig att hantera. Att gå omkring och vara så arg att man går från 0-100 oavsett om det gäller att man slår lilltån i soffbordet eller värre saker är jobbigt och tar väldigt mycket energi från en. Jag är tacksam att jag återigen har ett lugn inom mig och inte går i taket för minsta lilla sak.

I veckan som gick hade jag ett utskrivningsmöte hos min terapeut och det känns bra. jag har gått i terapi sedan Bella dog 2014 men nu känner jag mig klar med den biten. Jag kan hantera min sorg och jag har börjat att leva igen. Jag har mina mörka stunder men de är inte lika ofta längre och jag har lättare för att hantera dom. Om tre månader ska jag återigen tillbaka till terapeuten för ett uppföljningsmöte och går det som jag tror är det sista gången jag träffar min terapeut.

Det är tungt att förlora sitt barn oavsett ålder eller hur det gått till. Det är en smärta som kan vara svår för andra att förstå. Det är en smärta som föräldrar hanterar på olika sätt. Min blogg visar hur jag hanterar min sorg över att ha förlorat Bella. Andra föräldrar kan hantera det på andra sätt. Det finns inga rätt eller fel. Tyvärr kan en förlust av ett barn leda till självmord. Ännu en förälder har tagit livet att sig. Det kan också leda till att syskon väljer självmord efter förlusten av sitt syskon. Det är därför som jag har valt att ärligt blogga om mina självmordstankar. Detta för att jag vill visa på att det är inget skamligt med att ha självmordstankar. Vem som helst kan hamna där. Vi måste alla hjälpas åt att bli bättre på att fånga upp de som mår dåligt, de som bara ser mörkret men inte ljuset. När man kanat rakt ner i det allra mörkaste är det svårt att ta sig upp, man behöver hjälp och stöd. Man behöver sin familj och sina vänner och ibland behöver man även samhällets hjälp. Man är inte sämre människa för det, tvärtom, man är stark som orkat be om hjälp.

Min älskade tös och jag i Libanon 2010. Som jag saknar henne, det går inte en dag utan att jag tänker på henne eller pratar med henne. För mig är hon i allra högsta grad med mig i mitt liv om än på ett annat sätt än jag önskar. Jag har mina minnen och dom kan ingen ta ifrån mig.

Sonen bor numera inte hemma och även i fortsättningen så får jag inte blogga så mycket om honom. När jag väl gör det har jag hans godkännande. Han är mitt stor stöd i detta liv som blev och jag älskar honom lika mycket som jag älskar Bella.

402 visningar totalt 4 visningar idag
Facebooktwittergoogle_pluspinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Arbete, Bella, Döden, Glädje, Kärlek, Självmord, Sorg, Terapi. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Mannen som fick mig att återigen skratta och utskrivning från terapeuten

  1. Vania skriver:

    Kära Jenny! Vad jag e glad för dej! Du e ett föredöme för oss som ibland hänger upp på dej på skitgrejer. Du får en att tänka med annat perspektiv med ditt ärliga bloggande. Jag skriver oftast inte här fastän jag läser din blogg då och då. Stor kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *