En blomsterkrans till min dotter

Idag var det blomsterbindning med föreningen VSFB (Vi som förlorat barn). En krans blev det till min älskade tös. En krans gjord av kärlek.

Idag pratade vi lite om gravar och alla beslut man tvingades ta under fruktansvärda omständigheter. Beslut som man idag kanske ångrar eller beslut som känns okej för att man där och då inte visste annat. Ett beslut är ett beslut och går inte att ändra på förrän det har gått 25 år. Man får helt enkelt inte byta plats på kyrkogården. Fullt förståeligt.

Men vi pratade om annat också, vi skrattade och pysslade med våra kransar. Det är en fin stund med andra föräldrar som också mist barn. En stund där vi alla vet hur överjävligt livet kan vara.

Att vara ledig ger mig tid att komma på nya projekt i hemmet. I går blev det som sagt en ny soffa. Idag tittade jag på köksbord, garderob och fåtölj till mitt nya rum som ännu inte är klart. Funderar lite på bordet nedan.

Samtidigt letar jag biljett till Thailand för jag har bestämt mig för att göra om resan jag gjorde i julas. Den var bra för mig och gav mig mycket energi. Tjänstledigt är fixat och jag spanar efter bra flygstol och hotell. Tror att det blir Koh Chang igen men först ett par nätter på annan ö som jag just nu har tappat namnet på. Taxi från Bangkok till ön denna gång.

Om cirka en månad bär det av till en 4 dagars tur till Bosnien och om två månader en vecka till Kroatien. Äntligen har jag börjat längta till mina resor. Det har jag haft svårt för tidigare, jag har rest för att slippa i från sorgen. Flytt min verklighet. Allt för att orka vidare framåt i livet. Livet som blev.

Ps… idag målade jag mig med mascara och upptäckte att mina fransar blivit tätare igen. De som förr var långa och täta blev korta och glesa av allt gråtande av sorg för att jag mist min tös.  Nu snart 4 år senare börjar dom återhämta sig. Hoppas på att dom blir långa igen.

140 visningar totalt 1 visningar idag
Facebooktwittergoogle_pluspinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Begravning, Bella, Döden, Glädje, Kärlek, Resor, Sorg, VSFB. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *