Fjärde året var året då jag började få balans i mitt liv

Min resa till Tuzla i Bosnien-Hercegovina gav mig insikten att jag inte längre behöver mina ensamma resor för att få möjlighet att pausa från mitt liv som blev när Bella dog. Det gav mig ett lugn inombords och jag insåg att jag har kommit ytterligare en bit på vägen i mitt nya liv. Livet som jag inte själv valt men som jag är påtvingad att leva. Många är dom resor jag har gjort sen sorgen flyttade in i mitt hjärta. Jag flydde från min verklighet och jag behövde dom för att orka ännu en dag, en vecka, en månad, ett år…… Jag har varit i Turkiet, Thailand, Polen(*3), Bosnien-Hercegovina, Kreta, Korfu och Kroatien. De tre sista namngivna länderna ihop med en kompis. I sommar blir det Kroatien igen och ytterligare en (ensam) resa till Thailand är bestämd.

I sommar är det fyra år sedan mitt (och övriga människor som älskar Bella) liv förstördes. Livet rasade fullständigt och därefter har jag kämpat hårt för att få ordning på det igen. Detta fjärde året har jag fått balans i livet, bestämt mig för att bo kvar, ej byta jobb, tagit itu med vikten, slutat med terapi och mina antidepressiva mediciner (då jag inte längre deprimerad men jag lever med sorg). Jag har gått ner 20 kg och har några kvar innan jag är i målvikt. Jag har fått stopp på min ätstörning och jag har slutat fly från mig eget liv. Jag har börjat att ta itu med sånt som blivit åtsidosatt i mitt liv, såsom exempelvis hus och trädgård.

Jag har valt att vara öppen om mitt liv som blev för att visa omvärlden vad som kan ske när livet rasar. Detta är min historia. Jag sökte själv bloggar när jag var nydrabbad, jag behövde läsa om andra. Jag behövde veta hur man överlever och jag märkte att många bloggade de första två åren men sen slutade man. Men sen då tänkte jag, hur ser livet ut efter två år? Tankarna var många och jag bestämde mig för att min blogg skulle vara kvar även efter två år. Ännu idag söker jag bloggar och läser hur andra hanterar sin sorg. Det går inte en dag utan att jag tänker på Bella, jag saknar henne varje minut.

I helgen skaffade jag mig en ny välbehövlig kompis till trädgården. Den förra vägrade starta inför säsongens första klippning så den skänkte jag bort i ren ilska. Jag har inte tålamod för saker som inte fungerar och så har jag tummen mitt i näven så det fick bli en ny till mig och förhoppningsvis håller den i många år.

Gräsmattan behövde verkligen klippas så en timmes motion blev det efter jobbet idag.

305 visningar totalt 1 visningar idag
Facebooktwittergoogle_pluspinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Arbete, Bella, Bloggar, Okategoriserade, Resor, Sorg, Vikt. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Fjärde året var året då jag började få balans i mitt liv

  1. Helena skriver:

    Tack för att du dela med dig av ditt liv och hur du lever med sorgen efter ditt barn.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *