Bara måste dela med mig av ett tecken

I morse när jag gick ut från sovrummet låg detta hjärta på golvet. Behöver jag säga mer? Min tös har skickat ännu ett tecken till mig.

Det tog emot att fortsätta dammsuga idag.

Pratat med några föräldrar som levt med sorg efter ett älskat barn betydligt längre än vad jag jag gjort. De säger samma sak: det går att ha ett bra liv (tack och lov säger jag som kanske ska leva med sorgen i 50 år till, min mormor är 98 år och morfar blev 99 år). De säger också att även om det har gått 25-30 år så gör årsdagen och födelsedagen extra ont. Man tänker fortfarande på sitt barn väldigt ofta men att det inte smärtar så som de första åren. De säger att de första 10 åren var jobbigast. Vi pratade om mer och det är det som är så nödvändigt för mig, att få prata med andra som gått igenom samma sorg som mig.

Jag har nu haft 4 jobbiga år och saknar min dotter så att det gör fruktansvärt ont i mitt hjärta. Jag gråter men inte lika ofta som tidigare och inte längre så långa stunder. Senast idag grät jag. Lyssnade på en förälder som berättade i radio om vad som hänt hennes barn och hon beskrev lite av sin sorg. Jag grät för att jag saknar Bella, för att hon satte ord på det jag har gått igenom, för att en ung människa har dött. Jag kan börja gråta i bilen, pågrund av någon musiklåt på radion eller för att jag kommer att tänka på livet som blev. Jag ser kanske en trafikolycka längst vägen, då gråter jag för att det för mig tillbaka till sommardagen 2014 när min dotter dog. Men också för att det påminner mig om att min son är ute på vägarna och rädslan att förlora honom då kommer upp till ytan. Ibland undrar jag hur många tårar det egentligen finns.

Men jag har också bra dagar, jag skrattar och umgås med vänner. Jag fixar och donar. Jag känner att livet har börjat återvända. Jag flyr inte längre ifrån sorgen, jag har lärt mig att hantera den. Det gör ont att Bella inte längre är med oss. Hennes liv slutade alldeles för tidigt och det ska jag leva med resten av mitt liv.

 

345 visningar totalt 1 visningar idag
Facebooktwittergoogle_pluspinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Bella, Döden, Glädje, Kärlek, ofrivilligt liv, Sorg. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Bara måste dela med mig av ett tecken

  1. Ulrika skriver:

    Så fina tankar och ord om sorgen, om vårt helvete som föräldrar som förlorat barn. Livet som blev en mardröm. Kram fina Jenny och Samir ❤.

  2. Helena skriver:

    Måste fråga en sak, jag har sett det fina hjärtat med texten ”Du vet väl om att du är värdefull… ” på din dotters grav. Var har du köpt det? Tycker mycket om det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.