Dagen börjar i alla fall bra

I gårkväll var det en sådan kväll som jag inte kunde komma till ro och somna. Ner i sängen, upp ur sängen, ner i soffan, upp ur soffan, ner i sängen igen. Skinnet på kroppen hade krympt kändes det som, det stramade rejält, ja det kallas ångest. Full styrka på de mediciner jag kan ta vid såna här tillfällen men det tog en jäkla tid för dom att klubba ner mig till sömn. Bellas nallebjörn fick krypa ner under täcket, kramade den och grät. Somnade till slut.

Uppe och åt frukost samtidigt som jag väckte min son, alla som känner honom vet att han kan sova sig igenom värsta oljuden. När han körde var jag klar med frukosten och gick in i sovrummet igen för att sova bort ytterliggare timmar. Sömnen är en välsignelse för min kropp, den får en välbehövlig vila de timmarna.

Väcks av ett telefonsamtal, ett samtal som gav mig hopp, ett samtal jag har väntat på. Mer kan jag inte skriva om det här på bloggen idag, men en annan dag ska jag berätta mer om det. Nu måste jag vänta, detta samtal var bara en förstahands info, mer info ska komma. Insåg plötsligt att jag hyste ett hopp om att livet ska bli bättre för mig. Jag har tidigare nämnt att jag faktiskt ibland tänker framåt, har lite tankar men vill inte skriva om dom förrän jag vet att de går att genomföra.

Hungrig och tänkte gå upp och äta ännu en frukost (Ibland har jag lyckats äta tre frukostar på en dag, men då har jag oftast börjat mitt i natten), insåg att jag ska dricka te och ta en banan. Sen till lunch ska det bli lax med wokade grönsaker. Går in och ställer mig på vågen: 93,2 kg, så här mycket har jag aldrig vägt, inte ens när jag väntade barn. Så mina bloggvänner, idag är dagen då jag väger in mig på min egna våg, kampen har börjat. Skriver det här så får jag skämmas desto mer om jag inte lyckas 🙂 För jag vet att jag kan, har tidigare gått ner 20 kilo. Så från och med idag får Samir behålla sin cola för sig själv, tack o lov så har han taskig smak när det gäller godis så det är ingen risk att jag nallar sånt från honom.

Solen lyser och himlen är blå, kanske kan detta bli en bra dag. Mitt liv är rena berg och dalbanan, men inget konstigt med det. Pratar ofta med andra drabbade föräldrar och de bekräftar att deras liv också är så här. Så jag accepterar att det är så det får vara så länge det är så. Min Bella bara försvann och det är ett jäkla trauma att ta sig igenom, vi var inte förberedda, vi fick inte tagit farväl av henne. Vi trodde aldrig att det här skulle hända i vår familj.

image

 

 

 

1944 visningar totalt 2 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Bella. Bokmärk permalänken.

2 svar på Dagen börjar i alla fall bra

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.