Nyårsafton 2018

Precis som förra året så är jag i Thailand över jul och nyår. Här sitter jag nu ikväll utanför mitt hotellrum och hör vågorna som slår mot strandkanten som består av stenar. Vinden är rätt stark men det är varmt ändå.

Idag var det fötternas tur att få lite omvårdnad. Började med ett fiskespa. Bra för blodcirkulationen och avslappnande stod det på skylten. Kittlas gör det och det var svårt att hålla sig för skratt till en början.

Efter fiskespaet gick jag in och beställde en fotskrubb. Inte helt lätt att ligga på magen och samtidigt försöka föreviga deras arbetsmetod med mina fötter. Efteråt beställde jag även en thaimassage.

Här i Thailand har dom en del yrken som man kanske inte alltid förstår syftet med. Ett av yrkena är att stå ca två meter från kassan, be att få titta på kvittot och jämföra med antal produkter man har i påsen. Sen stämplar man kvittot. Därefter kan man gå ut ifrån affären. Då ska man också veta att personen har stått och tittat på en under tiden man betalt i kassan. Undrar lite för mig själv om det är ett stressigt yrke och om man behöver reflektera och analysera sin dag? Vad gäller med dokumentation överhuvudtaget? Kanske ett yrke för mig? Tycker vi reflekterar och analyserar lite väl mycket där hemma i Sverige, dokumenterar till förbannelse. Som ni kanske förstår så använder jag mina dagar här i Thailand till att unna mig massor av massage och lugn och ro. Tid att bara vara, här och nu. Ta dagen som den kommer.

Baksidan med all massage och avkoppling är att känslorna kommer ikapp. De känslor som jag trycker undan och inte tillåter mig att känna. Känslor som är lättare att hålla på avstånd när man är mitt i vardagen med ett jobb som tar mycket energi (men också ger en massa glädje och  som tidvis är väldigt stressigt och som mellan loven är mer än heltid. Känslor som därmed samlas i en klump på insidan, som blir ett tryck över bröstet.

Igårkväll släppte klumpen och tårarna rann. Jag grät och tillät mig att göra det. Jag styr över min sorg men lyssnar också på kroppen. Nu behövde sorgen få komma ut. Jag grät tills jag somnade av ren utmattning.

Jag vet att det är svårt för många att förstå att man tänker på sitt döda barn varje dag, att man sörjer och saknar fastän att tiden går. Att det gör ont även efter ett par år. Att livet faktiskt inte alltid är så roligt när ett av ens barn inte längre finns. Även om man har ett kvar. Men jag vet också att jag är inte konstig eller unik, jag har stöd från många drabbade i samma situation via föreningen VSFB ( Vi som förlorat barn). Jag är en mamma med sorg och jag tillåter mig att sörja men jag har också lärt mig att tillåta mig att leva, skratta och må bra. Men lätt är det inte alltid.

Därför vill jag av hela mitt hjärta tacka alla er som orkat vara kvar i mitt liv och er som dök upp efter min tragedi. Som orkat höra av er, som på olika vis visat att ni finns kvar. Ni är värdefulla och till stor hjälp i mitt nya liv som fortfarande är under uppbyggnad. Tack även till er som läser min blogg. Jag önskar er alla ett bra år 2019.

Livet före och livet efter…….. 2014 var det absolut värsta året i mitt liv.

264 visningar totalt 2 visningar idag
Facebooktwittergoogle_pluspinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Arbete, Döden, Hälsa, Högtider, Mindfullness, Okategoriserade, Resor, Sorg, Thailand, Vänner, VSFB. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.