Sorg går i vågor

Jag har sedan länge insett att sorg är något som inte försvinner men det blir lättare att hantera den ju längre tiden går. Men att sorg är också något som går i vågor och ibland blir det alldeles för tufft att hantera den. Jag har varit och kanske är jag än, inne i en period då jag både har förträngt och tillåtit mig sörja. När jag förtränger min sorg har jag bland annat svårt för att gå till kyrkogården och svårt för att gå på VSFB:s träffar. Känslorna klumpar ihop sig inombords.  När jag tillåter mig sörja då kan jag bryta ihop och bara gråta.

Just nu är jag inne i en period där jag är väldigt trött, väldigt känslig och sover inte ordentligt. Ändå känns som att jag bara sover eller jobbar. Jag orkar inte gå till kyrkogården  och tända ljus, jag är rädd för att bryta ihop fullständigt. Jag har fått återfall med min ätstörning vilket såklart har påverkat min viktnedgång negativt.

Jag har provat att träna 1 gång i veckan för att må bättre, har inte  hjälpt än. Jag försöker röja ordentligt här hemma och fixar och donar så att jag äntligen ska bli klar med mitt hem och återigen känna mig rotad i mitt hus. Men det tar tid för att orken inte finns där.

Men jag har också bra dagar, utan dom hade livet varit alldeles för tungt. Bra dagar är ett måste så att man orkar med dom dåliga.

Idag har jag njutit av årets första utomhus fika med en god vän.

Efter Bellas död kom det väldigt mycket och väldigt jobbig post i brevlådan. En period kunde jag inte ens själv tömma den och jag hade alltid ont i magen när jag väl skulle göra det. Visste aldrig vilken smärtsam post där skulle ligga. Bestämde mig för att gör mig av med den när all den jobbiga posten upphört att komma. Men när det väl hände insåg jag att den innehöll ett av dom sista bevisen på att Bella faktiskt levt. Hennes namn på brevlådan. Så det gick inte. Men nu har jag orkat ta tag i det, denna brevlåda finns inte längre. Idag är där en ny med enbart mitt namn på.

Min älskade tös, var hade du varit i livet idag? Snart fem år utan dig. Tycker mig se dig överallt på stan, långt hår, svart skinnjacka och svarta byxor, väldigt många unga tjejer som ser ut precis så bakifrån. Då hugger det till i hjärtat.

Alltid älskad och aldrig glömd.

 

 

498 visningar totalt 2 visningar idag
Facebooktwittergoogle_pluspinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Bella, Döden, Kyrkogården, Sorg, Vikt, VSFB. Bokmärk permalänken.

1 svar på Sorg går i vågor

  1. Ulrika skriver:

    Fina Jenny. Sorgen går verkligen i vågor. Just nu har min sorg lite paus, och jag orkar lite mer igen. Vikten är det skit med men jag låter det vara. Det är som det är. Jag läser att även du har en tuff sorgvåg. Kom till VSFB 9/4, vi finns för varandra i toppar och dalar. Tröttheten kanske kommer av sorgen, och du arbetar hårt. Låt huset vara till sommaren. Ibland får det gå långsamt. Om du orkar träna är det ok men jag skulle råda dig att promenera i skogen när du känner sorgen riva i dig. Frisk luft och en lagom promenadtakt är bevisat bra för psyket (och fysiskt också). Träningen ska inte vara hård, den kan dränera dig annars. Du kämpar, vi kämpar i efterlivet. Lovisa fyller 10 år om en dryg vecka. Tvåsiffrigt, det är stort. Vart har alla år tagit vägen? Vi behöver en fika! Efter 8/4 är det lite lugnare för mig. Kramar och styrka till dig, Samir och Simon ❤

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.