VSFB helg i Göteborg

Bellas födelsedag den 18 september var jag som vanligt ledig från jobbet. Det är en dag då jag vill och behöver få vara själv. Däremot så träffades vi på kvällen vid kyrkan och sen åt vi mat på en pizzeria i Veberöd. Min fina älskade tös skulle ha varit 25 år nu.

Idag har jag kört upp till Göteborg. Det är dags för den årliga träffen för stödpersoner inom VSFB. Föräldrar från många håll i Sverige samlas. En helg full med aktiviteter såsom föreläsning, diskussioner och en trevlig mingelkväll imorgon kväll. Även syskon från VSFB:s syskongrupp är här. Syskonen som ofta glöms bort när det fruktansvärda händer. Fokus hamnar på föräldrarna men syskonen får en dubbel sorg. Sorg över ett förlorat syskon men också sorg över att se sina föräldrar må så dåligt. För dåligt mår man när ens barn dör, och det är en sorg som ständigt är närvarande. År efter år. Det många inte tänker på är att det i sorgen kommer så många andra sorger man ska igenom. Man sörjer sitt döda barn, dess födelsedagar, alla årsdagar och högtider. Man sörjer allt som ens barn missar. Man sörjer att ens barn inte får gifta sig, inte får möjlighet att själv få barn med mera. Allt det som barnets vänner får möjlighet att göra. Åren går och alla andra……..men inte mitt barn. Det är en stor sorg det med. Och nej, det betyder inte att man har fastnat i sorgen.

Sörjer jag alltid och glömmer att leva? Ja jag lever med sorgen men det betyder inte att jag inte lever. För det gör jag. Men det är mycket som inte betyder så mycket längre. Livet är numera uppdelat i livet före och livet efter. Och livet efter är inte lika roligt som livet före. Men jag har ett bra liv och en härlig son som är viktig för mig. Jag har kvar Zimon (Bellas pojkvän) i mitt liv. Jag har min familj och mina vänner. Men något fattas mig alltid och det är min tös.

Än idag behöver jag VSFB, föreningen för oss som har förlorat våra barn. Det är där jag finner stöd, där finns dom som vet vad jag går igenom. Där kan jag ventilera allt sånt som jag inte kan eller orkar ta med andra som haft turen att inte behöva mista ett av sina barn. Men det är också där som jag har möjlighet att hjälpa andra drabbade.

Min fina älskade tös som jag saknar henne. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne.

453 visningar totalt 1 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Bella, Döden, Familjen, Sorg, VSFB. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.