Det gör ont att vara änglamamma

Berg och dalbanan verkar inte stanna när det gäller mitt liv. Skrev igårkväll på facebook:

Klarat dagen bra, känt att jag gör framsteg i mitt mående. Ändå ligger jag nu här i sängen och gråter. Det gör fruktansvärt ont. Jag saknar min tös <3
Hoppas att jag somnar snart, maxdos på vad jag kan ta för att somna, ändå ligger jag här o gråter i stället för somnar.

Mina fina vänner lämnade små avtramp på min sida och till slut somnade jag naturligtvis. Vaknade med min nya ”kompis” huvudvärk och på ett dåligt humör och kände mig fruktansvärt lättretlig. Surfar runt på facebook, håller mig till de som lever som jag, med ett liv av sorg. Varken orkar eller vill läsa om alla som har såååååå bra liv och är sååååå lyckliga. Med andra ord ingen bra dag. MEN så går det ju upp och ner, och rätt som det var kom min älskade son hem. Då kände jag tacksamhet för att jag har honom, han är värld att leva för. Han är min stolthet, mitt allt. Informerade honom om mitt samtal till hans pappa i fredags, han förstod mig men vi skrattade gott åt mitt katastroftänk. Efter nästa information svarade han spontant: Jag skyller inte på er (läs: mig och hans pappa) för att jag är som jag är. Men älskade son, jag fattar ingenting, dina föräldrar är väl perfekta?? <3 Jag skrattade så att jag nästan grät över kommentaren och minen. Han börjar även vänja sig vid att mamsen bloggar så nu får jag mer och mer skriva om saker som även berör honom, som inlägget idag. Alltså…. jag kämpar mot mitt sockersug, kolla in vad han kom hem med idag (han var bara borta över helgen trots all packning <3):

image image

Cola, godis, popcorn och ostbågar, ja där rök min chans till en hel helg utan onyttigt. För ni tror väl inte att jag har kommit så långt att jag kan låta bli att provsmaka? Jag är bara så långt kommen att jag i alla fall inte äter och dricker upp allt för honom, jag bara provsmakar lite av varje. Efter fotograferingen bar jag in allt på hans rum med sträng order om att inte låta det ligga framme så att jag ser det. Han kontrade med att jag ska ge fan i hans saker, sagt med glimten i ögat. Men älskade påg denna gång lyckades du pricka in precis allt som jag gillar av gottigheter, så om vågen inte flyttat sig på tisdag när det är dags för veckans vägning är det givetvis hans fel, inte mitt. Jag kämpar inte med vikten för att jag måste bli smal, jag måste bara komma i kläderna i garderoben. Vill inte shoppa, vill inte köpa kläder. Det var något som jag och Bella på ett eller annat sätt gjorde tillsammans. Jag är inte där än att jag vill göra det själv, nu när hon inte längre får göra det. Naturligtvis pratar jag om detta med min terapeut, inser ju att jag en dag måste handla kläder igen. En dag, men inte nu….. för det gör förbaskat ont…..

Mitt ofrivilliga liv gör ont, tårarna rinner ofta. Livet är hårt, varför fick jag inte behålla min Bella? Min fina söta Bella. Min fina Bella är idag en fin liten ängel som vakar över oss. Därav är jag idag både mamma och änglamamma. Tänder mina ljus varje dag och tänker på min fina tös. Börjar och avslutar mina dagar med att prata med henne, viktigt för mig att hålla henne levandes hos mig. Hon är och förblir en viktig del av mig och mitt liv. Nu när jag inte längre får ha henne fysiskt här hos mig får jag finna andra lösningar för att få vara henne nära. Min ”resa” har startat och jag vet inte vart det för mig. Men en sak vet jag och det är att det får ta den tid som behövs och det får kosta vad det kostar gör. Min Bella är värd allt <3  

 

Änglar….. visst finns dom!!!

Änglar får dej att tro på mirakel

 

image

2315 visningar totalt 2 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Änglar, Bella, Familjen, Kärlek, ofrivilligt liv, Okategoriserade, Sorg. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.