Ja mina vänner, idag är det 9 månader sen jag fick det hemska beskedet att Bella varit med i en trafikolycka och var allvarligt skadad. 9 hemska månader med sorg och saknad och massor av tårar. Att man kan gråta så mycket och så lätt. Det behövs inte mycket för att tårarna ska komma. Så mycket som gör så ont, saknaden är enorm. Fattar inte att man faktiskt kan leva vidare efter ett sådant här trauma och till på köpet ha ett bra liv. Jag är inte där än men jag följer ju andra föräldrar och ser att på något sätt går deras liv vidare.
Idag har jag åter varit ute vid vägplatsen och lyckades medvetet reta upp en förare, hens tuta fungerade utmärkt kan jag berätta. Men lilla vän, fastnade din hand på tutan? Ett tips: håll koll på dina medtrafikanter!!
Därefter körde jag och köpte blommor till platsen på kyrkan, åkte dit och tände upp ljus och satt blommorna i den gröna vasen. Jag håller på att leta efter en ny vas men inte helt enkelt när man inte är ute bland affärerna så ofta, näst intill aldrig. Den som fanns i blomsteraffären tyckte jag var för stor , fortsätter leta.
Sen var det dags för ett läkarbesök och idag lärde jag mig en sak: inga läkarbesök när det är känsliga dagar, tårarna bara sprutar ur en när hen frågar: Hur har du det?? Blääää……
Men läkaren är bra, den bästa jag har träffat på flera år så den listar jag mig hos. Har haft hen sedan årsskiftet, när den andra läkaren slutade. Sjukskriven ett bra tag till men med framåtsyftande planer. Är det kanske så att det äntligen finns något till stöd för mig? Jag menar, utöver så tycker jag att samhället mest verkar fungera för de på andra sidan. Ja ni förstår nog vad jag menar efter alla de inlägg där jag har spytt galla över det svenska rättsystemet. Jag har inte själv valt detta livet, ej heller Bella. Vi är påtvingade ett liv ingen av oss vill ha. Ett liv utan vår älskade Bella som både syntes och hördes och var så kärleksfull och omtänksam.
Jag vill passa på att genom bloggen tacka er som på något sätt försökt att stötta mig trots att vi kanske egentligen inte känner varandra eller tidigare ej har umgåtts. Ni ska veta att det värmer och känns i mitt hjärta att det finns så underbara människor. Men jag måste ärligt erkänna att jag har och har alltid haft väldigt svårt för att be om hjälp. Jag är den som hjälper andra men aldrig själv ber om hjälp. Så bara det att jag själv valt att gå i terapi är stort för mig. Jag jobbar på att lära mig att man får lov att be om hjälp, att ensam inte alltid är starkast. Att man måste inse sina begränsningar och inte glömma bort sig själv och sin egna hälsa.
Ha en trevlig valborg!
Christian Wass, jag bara älskar de budskapen han lägger upp på sin facebooksida.
Älskade Bella, livet blir aldrig mer sig likt. Jag saknar dig sjukt mycket och önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden så att jag kunde ha förhindrat olyckan. Smärtan i att ha ett liv utan dig är fruktansvärd, jag kämpar och kämpar men det är inte lätt. Ibland vill jag bara ge upp men så tänker jag att jag måste återvända till livet och leva det för dig också. Hatar mitt ofrivilliga liv. Bella du är bäst!!
