Innan jag åkte till Thailand bestämde jag mig för att utmana mig själv och göra något jag aldrig har gjort tidigare. Något i stil med Zipline, åka bakom en båt eller liknande. Riktigt så stor utmaning har jag inte antagit men jag valde idag att åka med en motorcykeltaxi, för mig var det modigt med tanke på hur dom kör här. Chauffören var trevlig och frågade om han skulle stanna medan jag tittade på den mumifierade munken och sen köra mig hem igen. Jag förklarade då att jag skulle på två ställen till, inga problem sa han. Så plötsligt hade jag en egen chaufför som körde runt mig och gärna fotograferade mig vid de olika ställena.
För att få gå upp till munken behövde jag stylas om lite.
Var även inne på en fjärilspark, dyrt men lite roligt att vara omsvärmad av fjärilar. Blå fjäril symboliserar VSFB (Föreningen vi som förlorat barn).
Nu har jag varit i Thailand i sex dagar. Jag tar dagarna som dom kommer och den enda tid jag passar är frukosten. Äter när jag är hungrig och sover när jag är trött. Väldigt skönt och avkopplande. Tar en massage om dagen och igår medan jag låg där så tänkte jag på alla oss som förlorat våra barn. Tänk om det hade funnits något ställe man kunnat åkt till, fått vila upp sig, äta gott, samtala och få massage. Så välbehövligt det hade varit där i början när man var nydrabbad. När man slutade äta, och bara sov bort dagarna. När man inte orkade något och överhuvudtaget inte trodde att det gick att överleva det trauma man var/är utsatt för. När det gjorde ont både psykiskt och fysiskt. Det tror jag hade hjälpt många. Än idag fem år senare behöver jag återhämtning, paus från vardagen för att orka. Mina resor är just sånt, paus från vardagen. Ett sätt för mig att fylla på med energi och kraft för att ha när de dåliga dagarna dyker upp. För det gör dom men de är lättare att hantera om man har bra dagar också i livet.
Alla ni som förlorat ert/era barn, till er vill jag säga att det går att överleva. Det går att få ett bra liv igen. Men det är inte lätt och det är ingen som ska berätta för er hur ni ska göra. Lyssna inte på alla klyschor era nära och kära gärna vill förmedla. Gör vad som passar er bäst. Det är ni som kämpar, inte omgivningen. Till er som inte är drabbade vill jag säga: bara var där, ge en kram, mat, er tid eller vad som helst men ställ inte krav. Bara var där, det behövs.
Delar med mig kloka tankar från författaren Olle Bergman, en pappa som har förlorat två barn. Han skriver det många drabbade både tänker och känner.
Tack Olle för dina kloka tankar. Du sätter ord på det som vi många tänker och känner. Tack för att du delar med dig.
Olle Berman har skrivit två böcker som handlar om att ha förlorat barn, dom ska vara väldigt bra. Själv har jag inte läst dom än då det inte går att köpa dom i bokaffären verkar det som. Men jag vet att det går att beställa dom via honom vilket jag själv ska göra när jag är hemma i Sverige igen. Så vill du också läsa hans böcker hör du av dig till mig så ska du få informationen om var man beställer dom. Hans böcker heter ”Pappa! Svante är död” och ”Inte trodde jag att Svante skulle vara död så länge!” Olles inlägg har jag tagit från en väns sida på Facebook och delat till min sida. Jag har alltså inte tagit inlägget inne från VSFB eller Febe för därifrån delar vi inget.
Läs och ta till dig!!!
