Dagarna rusar fram och jag har fullt upp.
I veckan har jag varit på läger med min klass. Vi sov i militärtält, byggde vindskydd, täljde, sågade ved och hade det mysigt vid brasan.
Idag tjuvstartade vi firandet av min sons födelsedag och morsdag, dagar som egentligen är imorgon.
En dag med mycket kärlek och skratt.
När den nya jobbkalendern kommer vet man att läsåret snart är slut. Denna gång ska jag inte fylla den med en massa lösa lappar som jag har svårt att hålla ordning på. Jag ska heller inte skriva slarvigt och kladda i den. Den ska vara tydlig och allt ska vara i ordning så att jag har full koll. Jag kan i alla fall låtsas, det har inte hänt än. Min kalender är alltid en katastrof, suck. En ny kalender innebär också att det snart är semester och jag har svårt för ledighet För mycket tid ger mig för många möjligheter att grubbla.
Efter förra årets semester som var allt annat än bra bokade jag en flygstol på 5 veckor till Thailand. Tänkte att det är bättre att vara där, ha miljöombyte i stället för att gå hemma och grubbla. Sommaren är jobbig för det var sommaren 2014 som Bella dog medan jag var i Thailand. Respiratorn stängdes av när jag kom fram. Ja den hemresan önskar jag ingen behöva uppleva. För naturligtvis reste jag hem så fort jag fick veta att Bella låg svårt skadad på sjukhuset (Från telefonsamtalet tills jag satt på planet gick det 3 timmar). Men hur svårt skadad hon var fick jag inte veta men jag anade. I år reser jag hem dagen innan årsdagen. För på årsdagen har jag ett behov av att gå till Bella på kyrkogården, sen vill jag åka ut till hennes romantiska plats (hennes formulering). Allt för att få känna mig nära henne. Få minnas henne lite extra mycket.
I år blir det Koh Samui. Två hotell bokade, två till ska jag ha tag på.
Det har på många vis varit tungt i mitt liv nu i vintras och framåt och jag har lagt all energi på att landa igen och få ordning på livet. Jag drog i handbromsen och lyssnade min kropp. När det blir mycket överallt och man inte har någon fristad, ja då måste man förändra och göra så att det blir till det bättre. Denna helg har varit bra med två promenader, trädgårdsarbete, lite jobb vid datorn men också haft mer avkoppling än krav på mig. Det gav mig energi. Fick även besök av min son och min bror.
Varit hos Bella i helgen och satt blommor. Saknar henne något så fruktansvärt mycket.
Om ca 6 veckor reser jag återigen till Thailand för en lång resa. Visa är fixat och halva tidens hotell är bokade. Lyckades boka en flygstol på 35 dagar men man får bara vara i Thailand 30 dagar utan visum. Det blev en dyr erfarenhet, 1000 kronor gick det på sen plus 300 kr för gräsliga foton som skulle med visumansökan.
Så var det över för denna gång. Femte påsken utan Bella. Varit ett par rundor på kyrkogården, för att tända ljus och småprata med henne. Tårarna har stockat sig inombords, klumpen i brösten är stor. Saknaden gör ont.
Läst mycket inne på VSFB:s facebooksida denna vecka. Behövt ”lyssna” på dom som är i samma situation som jag. Facebook kryllar av alla härliga, kärleksfulla och lyckliga familjer som firar påsk. Ligger lågt och lägger in ett foto på min son men skriver inget om känslorna som finns inuti mig. Inte där, inte öppet. För omvärlden förstår många gånger inte, vill inte förstå eller orkar inte förstå.
Grannan stannade vid min bil i veckan. Vet allt men vi har inte pratat mycket genom åren. Hon frågade hur jag har det, hur jag VERKLIGEN har det. Det värmde. Vi pratade länge där på gatan. Hon berättade att hon ofta tänker på Bella när hon passerar vägstället. Sånt värmer också.
Körde inom en vän som ställt ut konst i helgen och köpte 4 påskägg till nästa år. Väl där pratade vi om konstrunda och året då Bella dog. Där sa min vän något som jag själv hade glömt men som nu blev till hjälp för mig att kunnat förlåta mig själv fullt ut att jag var i Thailand när Bella dog. Nästan fem år senare kom äntligen puzzebiten som gav mig svaret och därmed kan jag släppa dom andra destruktiva tankarna.
Jag har firat påsk med familjen inklusive Zimon såklart. Bellas pojkvän är kvar i familjen även om han idag har ny flickvän.
En tapper liten maskrosblomma syns i min trädgård och lyser upp så fint.
Hann med fyra vändor till tippen och ett par timmars besök av en elektriker, så nu väntas bara fakturan från jobbet.
Familjen innan den rasar tre månader senare. Vi som trodde att vi hade många år framför oss tillsamman.
Idag var jag hos Bella och la ut påskkransen hos henne.
En tjej som förlorade sin lillebror i en trafikolycka för 9 år sedan har skrivit en bok. Jag har hört att den ska vara bra. Jag funderar på att själv köpa den för Samir är ju i samma situation. Men han pratar inte så mycket om det. Kanske kan jag få lite förståelse för det som han går igenom om jag läser den. Föräldrasorg och syskonsorg är två olika sorger, men nog så tunga båda två.
Rätt mycket fri sikt väldigt långt på denna vägen om ni frågar mig.
Idag var det träff hos VSFB (Vi som förlorat barn) och dags för att göra påskkransar till våra älskade barn.
Jag satt i ett litet hjärta i ståltråd. Min kärlek till min tös. Satt även i en liten fjädervippa med ett dolt påskägg.
Passade på och uträtta lite ärende när jag ändå var i Malmö. Lyssnar på radion och hör: trafikolycka riktning mot Dalby. Tittar på klockan och inser att där kör både Samir och Zimon. Ringer dom båda och kan slappna av. Flash back de luxe……… Tack och lov att dom är så förstående när jag ringer.
Här dog min dotter i en jäkla smäll, båda bilarna hade från början fronten på bilarna på andra hållet. ”Såg bara taket och bakrutan på bilen”, ”hon svängde ut vänster precis när jag passerade”, ”en kulle skymde bilen” mm. Allt lögn och dömd blev man. Men livstid var det vi som fick, alla vi som älskar Bella.
Jag har sedan länge insett att sorg är något som inte försvinner men det blir lättare att hantera den ju längre tiden går. Men att sorg är också något som går i vågor och ibland blir det alldeles för tufft att hantera den. Jag har varit och kanske är jag än, inne i en period då jag både har förträngt och tillåtit mig sörja. När jag förtränger min sorg har jag bland annat svårt för att gå till kyrkogården och svårt för att gå på VSFB:s träffar. Känslorna klumpar ihop sig inombords. När jag tillåter mig sörja då kan jag bryta ihop och bara gråta.
Just nu är jag inne i en period där jag är väldigt trött, väldigt känslig och sover inte ordentligt. Ändå känns som att jag bara sover eller jobbar. Jag orkar inte gå till kyrkogården och tända ljus, jag är rädd för att bryta ihop fullständigt. Jag har fått återfall med min ätstörning vilket såklart har påverkat min viktnedgång negativt.
Jag har provat att träna 1 gång i veckan för att må bättre, har inte hjälpt än. Jag försöker röja ordentligt här hemma och fixar och donar så att jag äntligen ska bli klar med mitt hem och återigen känna mig rotad i mitt hus. Men det tar tid för att orken inte finns där.
Men jag har också bra dagar, utan dom hade livet varit alldeles för tungt. Bra dagar är ett måste så att man orkar med dom dåliga.
Idag har jag njutit av årets första utomhus fika med en god vän.
Efter Bellas död kom det väldigt mycket och väldigt jobbig post i brevlådan. En period kunde jag inte ens själv tömma den och jag hade alltid ont i magen när jag väl skulle göra det. Visste aldrig vilken smärtsam post där skulle ligga. Bestämde mig för att gör mig av med den när all den jobbiga posten upphört att komma. Men när det väl hände insåg jag att den innehöll ett av dom sista bevisen på att Bella faktiskt levt. Hennes namn på brevlådan. Så det gick inte. Men nu har jag orkat ta tag i det, denna brevlåda finns inte längre. Idag är där en ny med enbart mitt namn på.
Min älskade tös, var hade du varit i livet idag? Snart fem år utan dig. Tycker mig se dig överallt på stan, långt hår, svart skinnjacka och svarta byxor, väldigt många unga tjejer som ser ut precis så bakifrån. Då hugger det till i hjärtat.
Alltid älskad och aldrig glömd.
Fick en försenad julklapp av min son när jag kom hem från Thailand. Magnetfoto bakom glas.
Mina största kärlekar. Mina barn……
Saknar ett av dom, sorg är kärlekens pris. Och ja det gör ont än idag.
Sista två dagarna i Thailand befann jag mig i Bangkok.
Kunde inte låta bli att göra ett besök på IKEA och äta köttbullar med potatismos. Man kom in på IKEA via ett shoppingcenter.
Efter flera timmars rännande med en fot som värkte ville jag verkligen hitta en taxi. Men skylten nedan sa att det var förbjudet där utanför shoppingcentret. Man skulle gå till anvisad plats oh där satt massor av väntande människor. Taxi fanns det gott om och med tanke på min onda fot funderade jag på om det inte var värt böterna (300 SV kr) att hoppa över. Men jag fortsatte naturligtvis att gå vidare tills det var ok att haffa en taxi på gatan. Första bilen skulle ha 1000 bath, och jag sa nej. Han hävdade att han var väldigt upptagen. Adjö sa jag och haffad en ny taxi. Där var priset 500 bath. Jag har blivit en mästare på att vinka in taxibilar. Först var jag lite blyg och vinkade lite lätt med handen, till slut gjorde jag som alla andra och viftade rejält när jag såg en taxibil. Ungefär såsom i filmer när de ska haffa taxi i New york, skillnaden är bara att på Kho Chang få alla plats. Man åker på flaken, ej vanliga bilar. Hahaha….
Sista kvällsmaten i Bangkok på en matmarknad. Pris? Ca 30 SV kr.
Sista hotellet var inte så bra. Men det hade den absolut skönaste sängen på resan i alla fall. Fön och kylskåp fungerade inte. Luktade mögligt och kackerlacka på ca 5 cm dök upp. Nä där kommer jag aldrig mer att bo. Poolen provade jag inte då det var dåligt väder sista dagen.
Passade på och gå och kolla in omgivningen och affärerna istället.
Tusentals saker i en affär, undrans om de har koll de egentligen har. Fann detta smutsiga paket med disketter i en låda med annat skräp. Finns det verkligen någon som använder såna nuförtiden?
Om 6 månader reser jag igen. Flygstol köptes i höstas, nu är det dags att börja leta upp hotell. Ska till Koh Samui och har fått tips på två hotell, men då jag ska vara borta i fem veckor funderar jag på att prova 2-4 olika hotell. Har du något tips? Billigt (då jag ska vara borta 5 v) och vid havet. Sen vill jag kunna gå runt och ta massage eller titta på sånt som säljs och äta på olika ställen. Matmarknad? Ja det hade varit trevligt men är inget krav. Finns där yogaställe? Vad bör jag inte missa när jag är där?
Precis som förra året så är jag i Thailand över jul och nyår. Här sitter jag nu ikväll utanför mitt hotellrum och hör vågorna som slår mot strandkanten som består av stenar. Vinden är rätt stark men det är varmt ändå.
Idag var det fötternas tur att få lite omvårdnad. Började med ett fiskespa. Bra för blodcirkulationen och avslappnande stod det på skylten. Kittlas gör det och det var svårt att hålla sig för skratt till en början.
Efter fiskespaet gick jag in och beställde en fotskrubb. Inte helt lätt att ligga på magen och samtidigt försöka föreviga deras arbetsmetod med mina fötter. Efteråt beställde jag även en thaimassage.
Här i Thailand har dom en del yrken som man kanske inte alltid förstår syftet med. Ett av yrkena är att stå ca två meter från kassan, be att få titta på kvittot och jämföra med antal produkter man har i påsen. Sen stämplar man kvittot. Därefter kan man gå ut ifrån affären. Då ska man också veta att personen har stått och tittat på en under tiden man betalt i kassan. Undrar lite för mig själv om det är ett stressigt yrke och om man behöver reflektera och analysera sin dag? Vad gäller med dokumentation överhuvudtaget? Kanske ett yrke för mig? Tycker vi reflekterar och analyserar lite väl mycket där hemma i Sverige, dokumenterar till förbannelse. Som ni kanske förstår så använder jag mina dagar här i Thailand till att unna mig massor av massage och lugn och ro. Tid att bara vara, här och nu. Ta dagen som den kommer.
Baksidan med all massage och avkoppling är att känslorna kommer ikapp. De känslor som jag trycker undan och inte tillåter mig att känna. Känslor som är lättare att hålla på avstånd när man är mitt i vardagen med ett jobb som tar mycket energi (men också ger en massa glädje och som tidvis är väldigt stressigt och som mellan loven är mer än heltid. Känslor som därmed samlas i en klump på insidan, som blir ett tryck över bröstet.
Igårkväll släppte klumpen och tårarna rann. Jag grät och tillät mig att göra det. Jag styr över min sorg men lyssnar också på kroppen. Nu behövde sorgen få komma ut. Jag grät tills jag somnade av ren utmattning.
Jag vet att det är svårt för många att förstå att man tänker på sitt döda barn varje dag, att man sörjer och saknar fastän att tiden går. Att det gör ont även efter ett par år. Att livet faktiskt inte alltid är så roligt när ett av ens barn inte längre finns. Även om man har ett kvar. Men jag vet också att jag är inte konstig eller unik, jag har stöd från många drabbade i samma situation via föreningen VSFB ( Vi som förlorat barn). Jag är en mamma med sorg och jag tillåter mig att sörja men jag har också lärt mig att tillåta mig att leva, skratta och må bra. Men lätt är det inte alltid.
Därför vill jag av hela mitt hjärta tacka alla er som orkat vara kvar i mitt liv och er som dök upp efter min tragedi. Som orkat höra av er, som på olika vis visat att ni finns kvar. Ni är värdefulla och till stor hjälp i mitt nya liv som fortfarande är under uppbyggnad. Tack även till er som läser min blogg. Jag önskar er alla ett bra år 2019.
Livet före och livet efter…….. 2014 var det absolut värsta året i mitt liv.
