Kraschade och tårarna flödade men nu åker jag till Kroatien

Hej mina vänner!

Det var en tung dag igår att för första gången gå igenom en midsommarafton utan Bella. Ja inte för min del jag bryr mig inte så mycket om själva dagen. Men Bella hade älskat att fira midsommar med Zimon och sina vänner. Bella höll hårt på traditionerna. Så jag var ledsen för att hon inte fick den möjligheten. Jag kände mig arg och irriterad hela dagen och när jag la mig kom det. Jag kraschade, jag grät och skrek efter min älskade Bella. Det var en av de situationer som jag tidigare benämnt som att skriken kommer som precis som krystvärkar vid födsel. Jag kan inte stoppa dom, de kommer och jag skriker och gråter om vart annat. Sen när jag har lugnat mig igen är jag helt slut. Där efter somnade jag och sov gott hela natten under mitt kedjetäcke, samt lite extra medicin.

Vaknat pigg och utvilad. Packat upp en kofta och en klänning, bra gjort för att vara mig. Känner mig inte orolig för resan. Har bearbetat min förra resa ganska så bra via terapi, jag var ju i Thailand när min dotter var med om den tragiska bilolyckan som tog hennes liv. Samir har stöttat mig mycket genom att säga att jag är värd denna resa, att jag ska njuta av den. Han har även lovat vara lite extra försiktig denna vecka som jag är borta. Helst hade jag sett att båda pågarna stannade inne i huset hela veckan, men det är ju orimligt 🙂 Båda pågarna har lovat att vara tillgängliga på mobilerna om jag får katastroftänk. Mer kan jag inte göra, nu är det bara att åka.

Till alla er där ute som inte förstår hur länge sorgen och smärtan efter sitt barn finns med den drabbade vill jag bara säga: Den är livslång men ni kommer inte märka så mycket av den om ni inte vågar vara nära eventuellt drabbade vänner. Det som sker, sker ofta där hemma. Men jag har valt att blogga öppet om hur min sorg ter sig för att öka förståelsen för oss drabbade men också för att kunna vara till stöd för drabbade. När man drababs googlar man runt som en galning efter bloggar, hemsidor, grupper med mera för man vet inte hur man ska överleva. Man vet inte hur man ska klara av den överjävliga situation man har hamnat i. Sen är vi alla olika och vi hanterar vår sorg på olika sätt. Vi är sjukskrivna olika länge, vi har olika erfarenheter men de ledde alla till döden. Så denna bloggen är mina ord, mitt liv och min historia. Min sanning i hela detta eländet.

bella

IMG_0308
Detta foto togs när hennes morfar fyllde 70 år, sen tre månader senare bara försvann hon och vårt liv rasade.

Saknar dig mitt hjärta! Du är bäst!!! <3<3<3<

2230 visningar totalt 4 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Bella, Döden, Sorg, Terapi, Traditioner, Trafikolycka. Bokmärk permalänken.

9 svar på Kraschade och tårarna flödade men nu åker jag till Kroatien

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.