Verkligheten knockade mig, jag har kraschat igen

Så mina vänner nu är jag tillbaka till min verklighet, och den gör ont kan jag säga. Ångesten slog till redan på flygplatsen, jag återupplevde resan jag gjorde för cirka 11 månader sen. I chock och panik skulle jag ta mig igenom alla säkerhetskontroller och sedan på planet i Thailand. (finns fler inlägg om den hemresan men orkar inte kolla upp det, är redan ledsen så det räcker) Utan att egentligen veta om min dotter var död eller levande. Idag tittade jag mig runt på övriga medresenärer på flygplatsen som var väldigt liten. Var någon ledsen? Var det någon som just där och då upplevde det jag hade fått uppleva? Inget synbart i alla fall, ingen som grät om man bortser från en och annan liten unge som grät av trötthet. På planet, tankarna kom och jag gick igenom dagarna som förstörde mitt liv. I detalj och med alla bilder färskt i minnet. Bilder som jag har försökt tränga bort och ersätta med vackra bilder på min fina tös, tårarna rann och jag kände att paniken var nära.

Försökte få bort tankarna på sorgen genom att shoppa loss i taxfree katalogen. Dyrt blev det och nej, jag mådde inte bättre för det så klart. Om jag inte tröstäter så shoppar jag loss, allt för att döva min ångest.

Väl på Kastrup börjas det igen, jag mår dåligt och jag vill bara där i från men jag måste ju ha min resväska med mig. Som om jag inte led så det räckte så var bagaget försenat så det var bara att vänta. Tittade mig runt igen, av samma orsak som på förra flygplastsen. Nej det verkade inte som om någon var ledsen, möjligtvis lite trötta. Ut i ankomsthallen och jag ville bara kräka, fy fan säger jag bara. Folk blev mötta av sina släktingar och jag tittade mig oroligt runtomkring. Bara där inte står någon från min familj, jag orkar inte mer sorg och elände. Andades ut när jag scannat av alla, ingen som jag kände. Förra resan blev jag ju hämtad av min familj, jag förstod där och då att min dotter var död. De sa att vi skulle prata när vi kom till sjukhuset inte under färden. Idag vet jag att redan klockan 11 ringde läkarna till polisen och informerade om att den unga kvinnan skulle dödsförklaras under eftermiddagen. Vi fick alla det slutgiltiga beskedet när jag anlände. Min dotter var hjärndöd och mitt liv förstört. Naturligvis är vi många som drabbats i denna sorg. Men bloggen är min därför skriver jag om mig.

Jag har pausat min sorg i Kroatien, jag har försökt njuta av varje dag och lyckats bra med det. Men nu släppte det och nu rinner tårana.

Som om det inte räckte så stod det två unga tjejer bredvid oss på tåget till Malmö. Med vars en svart Michael Kors väska. Precis sån väska som jag skulle ha köpt hem till Bella från Thailand, på beställning från henne. Jag gick och tittade på sådan medan hon försvann från oss via en trafikolycka. Jag fick aldrig en möjlighet att köpa en sån till henne. Jag fick heller inte på denna resa köpa en massa fina saker till henne. Där fanns mycket som hon skulle ha tyckt om i klädesväg och bland smycke och väskor.

Livet utan våran Bella är tungt att leva och svårt att acceptera. Jag sörjer att hon inte längre får vara med oss, att hon aldrig fick en chans att leva sitt liv så som hon planerade det. Jag sörjer allt jag inte kommer få uppleva, hennes bröllop och hennes barn med mera Jag sörjer att hon aldrig fick en chans att träffa sin lillebror och sin kusin som hon skulle vara gudmor till. Jag sörjer att Samir har fått gå igenom tragedin att förlora sin syster och Zimon sin flickvän. Våra liv kommer att gå vidare men sorgen kommer att finnas med oss. Vilket skitliv vi har fått.

Jag hatar mitt ofrivilliga liv!!

Fuck trafikolyckor!!

 

1828 visningar totalt 7 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Bella, Döden, ofrivilligt liv, Okategoriserade, Resor, Samir, Sorg, Trafikolycka. Bokmärk permalänken.

3 svar på Verkligheten knockade mig, jag har kraschat igen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.