Tårar och en jäkla mardröm

Usch vilken kväll jag hade igår. När det väl var läggdags började tårarna rinna och ångesten öka. Kröp ner i sängen, kramade om Bellas nallebjörn. Grät, höll om den och pratade med min tös. För er som inte följt med så är den nallebjörnen betydelsefull då Bella alltid hade den med sig när hon skulle sova borta samt något som jag hade sovit i för att det luktade mamma. Den nallebjörnen är idag den som får ta emot mina tårar och mina ”djungelvrål” när ångesten är som värst. Kuddarna är de som får ta emot alla slagen som jag har utdelat genom månaderna. De börjar avta nu.

Varför skriver jag om detta i min blogg? Jo för att min blogg är till för just det. Att rakt och ärligt berätta hur jag har det efter att min dotter dog i en bilolycka förra året. För mig, övrig familj och släkt är Bella evigt saknad och älskad. För mig går det inte en dag utan att jag tänker på min tös och vårt påtvingade liv som vi inte vill ha.

Till slut somnade jag för att börja drömma en rejäl mardröm. Jag hade fått bröstcancer och skulle nu dö i från Samir. Jag som ju har lovat honom att aldrig mer svika honom med vilje. (Jag svek honom när jag bestämde mig för att dö, för att få komma till Bella. Hon var ju avskärmad från oss mot sin vilja. Som mamma kunde jag ju inte bara överge henne, Samir hade ju alla andra här. Inga kloka tankar men så kan det bli när livet rasar). Jag kämpade förtvivlat för att inte dö i drömmen, min älskade påg förtjänar inte att få ännu mer sorg på sina axlar. Blev fruktansvärt tacksam när klockan ringde och jag insåg att det var just bara en mardröm. Jag skulle inte överge min son, han skulle inte behöva uppleva en fruktansvärd sorg igen. Jag var inte döende i cancer. Kan ärligt säga att jag inte längre är rädd för att dö. Däremot har jag kvar rädslan för hur jag dör när min tid är inne. Efter allt som har varit så har döden blivit en naturlig del i min vardag men kunde verkligen ha varit utan den.

Hatar mitt ofrivilliga liv!!!

1912 visningar totalt 10 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Arbete, Bella, Döden, Familjen, ofrivilligt liv, Samir, Självmord, Sorg, Trafikolycka. Bokmärk permalänken.

6 svar på Tårar och en jäkla mardröm

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.