Dålig dag, dåligt humör och ett mail från advokaten

Idag var det en dag där jag för första gången kom till jobbet och var ur form. En gråtattack drabbade mig i bilen och jag behövde samla mig inför en dag på jobbet. Första gången detta har hänt men jag har varit medveten om att det kan komma sådana dagar. Idag körde jag till Bellas vägplats på hemvägen och hämtade hem krukan med murgröna så att jag kan plantera ljungen jag köpt. Jag kör förbi där varje dag till och från jobbet.

På fredag är det Bellas födelsedag och istället för sång, skratt och roliga paketer får jag än en gång köpa blommor och gravljus. Jävla skitliv.

Väl igång med ungarna hade vi skoljoggen idag och jag kom snabbt i form, barn är en riktig energikick. Alla som känner mig vet att jag ALDRIG joggar men idag lovade jag eleverna att springa en runda på ca 360 meter om de kunde hjärt- och lung räddning. Det var det några som kunde så de ökade på att jag skulle springa 2, sen 3 och sen 4 varv. Jag antog utmaningen på 1 varv och lovade att försöka mig på 2 varv. Innan mållinjen för 1 varv insåg jag att det var nog vad denna kropp klarade av, max 1 varv. Men efter en stund så tog jag ett varv till 🙂 Bildbevis finnes i form av streck på handen:

image

Man fick 1 streck per varv, och många elever sprang upp emot 20 varv. Belöning? Absolut men den intog jag innan jag sprang i form av en kanelbulle som en kollega varit snäll och köpt till oss alla.

Advokaten mailade idag som svar på alla de foto jag skickat till henne. Utöver det fanns information som retade upp mig. Inte lätt för henne att veta men än en gång förstärktes liksom bara mina åsikter om att vi alla inte är lika inför lagen och feghet. De verkar liksom vara tagna på sängkanten trots att allt varit ett faktum sen dag ett.

Terapi är inbokat och ett till lär behövas bokas in innan rättegången. Sen lär jag behöva ha en tid efter rättegången också. Allt för att ventilera mina tankar och känslor. Jag behöver ibland få göra det för att inte bli helt tokig. Rätt skönt att få höra att man är normal och att det är normalt att tänka och känna som jag gör. Sen får jag ”verktyg” för att lära mig hantera allt. Utan terapi vet jag inte hur jag skulle ha klarat denna helvetes tid som jag varit vungen att gå igenom.

JAG HATAR MITT OFRIVILLIGA LIV!!!!!!!

1487 visningar totalt 2 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Arbete, Bella, Bellas födelsedag, ofrivilligt liv, Sorg, Terapi, Vägplatsen. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.