Mitt ofrivilliga liv

Dagen började bra med en härlig sovmorgon. Vaknade utvilad och låg och funderade på både det ena och det andra. Fick en snilleblixt att sms min son min kärlek till honom, lite väl utvecklad för han ringde direkt:

  • Var är du?
  • Öhhhh hemma, hurså?
  • Okej, jag skulle bara kolla.

Då slog det mig, han kollade så att det inte var ett avskeds sms. Jag hade utsatt honom för ett katastroftänk. Blev ledsen och tänkte på hur jag skadat honom genom att falla så djupt ner i min sorg som jag gjorde för ett år sedan. Inga fler sms från mamsen som vill bedyra sin kärlek till sin son som drabbats alldeles för hårt här i livet. Han vet att han är älskad ändå.

Körde till Malmö och på vägen handlade jag en gravlykta till Bella och strumpor till min son och en tröja till mig. Sen blev det en sväng inom moster på en snabb kvällsmiddag innan jag åter igen skulle till VSFB. Denna gång för att skapa en fin blombukett och ett hjärta till Bella.

image

Jag blev nöjd med mitt resultat, min alldeles egna ihop bundna bukett. Tyvärr tål inte liljorna så frost så min plan att sätta den hos Bella fick ändras till att vi behåller den här hemma.

image

Hjärtat blev enligt mig super fint och den finns nu hos Bella vid vägplatsen.

image

Kanske lite svårt att se att det är just ett hjärta. Vägplatsen är min terapi. Än så länge behöver jag ha platsen som jag har den, en dag kanske jag kan tona ner den. Jag försöker bearbeta mitt hat då det är jag som mår sämst av det. Men än är inte allt praktiskt klart i denna tragedi så såret rivs upp igen och igen. Aset hade kunnat spara oss mycket lidande men väljer att ljuga sig blå istället och skylla på min tös. Därav ett ännu större hat från min sida, inte nog med att min dotter är död. Man försöker skylla på henne och DET fyller mig med ett fruktansvärt stort hat.

När jag satt där och pratade med Bella ikväll stannade en bil på andra sidan av vägen. En kille kom halvvägs fram och frågade om jag behövde hjälp. Jag tackade för att han frågade men sa som det var att jag bara satt en stund vid min dotters plats. Enligt vad jag har förstått i hela denna processen så försvann Bella där och då. Därav mitt behov av platsen.

Fick mejl idag från advokaten, fick läsa det två gånger för att förstå. Blev förvirrad, vad handlade det egentligen om? Hovrätten, straff, icke straff, vad som tas upp, icke tas upp. Jag uppskattar att advokaten håller mig informerade om vad som sker i ärendet. Snart är det dags att ses i Hovrätten.

På väg till VSFB är det en bilolycka precis vid avfarten där barnens pappa bor. Får ett katastrof tänk, bara inte Samir är drabbad igen. Ringer pappan och det går fram flera signaler, blir illamående och tänker att jag måste köra hem till Samir. Men så svarar pappan till slut och jag säger som det är: ”Jag ska bara kolla så att du lever, passerar en trafikolycka där du bor”.  Förra gången jag ringde med samma frågeställning var det någon som blivit mördad i närheten. Ja detta katastrof tänk kan ge en livlig fantasi men pappan svarar tålmodigt att det inte är han som är inblandad.

Helt slut när jag väl är hemkommen. Många känslostormar i kroppen idag. Blir sängen nu och imorgon är det en ny dag i detta jävla efterliv. Livet som blev, livet som jag inte vill ha. Mitt ofrivilliga liv……….

 

 

1304 visningar totalt 3 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Bella, Samir, Sorg, Trafikolycka, VSFB. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.