Försäkringsbolag, sorg och en lång väntan på slutgiltig dom

Många tankar kommer och går, var det verkligen så här livet skulle bli för oss? Sitter i soffan och är trött men tycker fortfarande att jag gjorde rätt val som avböjde arbetsträning och bytte jobb istället. Men visst känner jag av att jag jobbar heltid igen efter 1 års sjukskrivning.

Fick ett brev från ett försäkringsbolag (asets) som vill veta min status. Jaha? Är det en finare omskrivning av hur jag mår? Ska alltså ringa upp dom och meddela att jag jobbar häcken av mig. Men nä: jag mår inte bra, jag sörjer och saknar min dotter. Jag hatar efterlivet som blev. Men jag har valt att arbeta för att jag behöver få pauser från min sorg för att orka. Men jag har också valt att arbeta för jag är så innerligt trött på allt vad läkare, försäkringskassan och försäkringsbolag heter. Det finns ingen helheltssyn och man ska hela tiden be om att få lov att ha sorg. Få lov att vila upp sin kropp som gått igenom ett stort trauma. Jag är inte typen som krusar någon, jag hatar verkligen att behöva be om att få lov att vara hemma och sörja. Jag är inte typen som är hemma och sjukskriven men jag hade inget val. Min kropp orkade inte, min kropp behövde sova och sov gjorde jag större delen av dygnet i flera månader.

Nästa vecka är det dags för Hovrätten och ja, det påverkar min ork och energi. Många tankar runt den dagen. Kommer aset att komma ännu lindrigare undan? Eller kommer domen stå kvar? Denna eviga väntan tär.

Sen blir det inte bättre av att julen närmar sig. Grinchen i mig verkar ha kommit för att stanna. Jag verkligen hatar att det snart är jul. Jag ser inte framemot någonting som har med julena att göra i år. Förra året var jag fortfarande i ett chocktillsånd, kunde verkligen inte fatta att jag inte hade hamnat i en mardröm utan att detta var mitt iv och så skulle det alltid se ut framöver. Mitt liv utan Bella hade påbörjats och jag hatar precis varenda minut av det.

Tack till er alla som orkar följa min blogg och min kamp att återigen börja leva och inte bara överleva. Masken är min ständiga följeslagare, jag kan le, skratta och vara glad och trevlig. Men hela tiden gråter mitt hjärta och väl hemma igen kan jag släppa masken och bara vara mig själv. Vi sörjer alla på olila sätt och detta är mitt sätt. Min blogg – min sorg, alla sörjer vi på olika sätt.

Kram <3

1409 visningar totalt 4 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Sjukskriven, Sorg. Bokmärk permalänken.

2 svar på Försäkringsbolag, sorg och en lång väntan på slutgiltig dom

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.