Dagarna bara rusar iväg

Tiden bara springer iväg och jag hinner inte med allt jag ska göra. Snart dags att återigen ge mig iväg över helgen. Imorgon ska det packas och idag köpte jag vatten och lite frukt och nätter. Tydligen är det yoga och meditation på schemat söndagmorgon innan frukosten. Ojdå, jag undrar hur det ska gå för mig. Jag vill gärna ha mitt te innan jag gör något annat på morgnarna.

Igår var jag iväg på min hobby aktivitet och jag kände att en krasch var på gång. Mycket riktigt, väl i bilen på väg hem kraschade jag. Grät och skrek om vart annat. Såna där krystvärks skrik som jag nämnt tidigare. Skrik som består av ångest och tårar. Skrik som inte går att hejda, de måste ut. Väl hemma går jag och lägger mig direkt.

Jag funderade lite idag på det här med ångest och panikångest. Det jag upplevde igår var panikångest, det är en ångest som river och sliter i kroppen. Den gör ont och jag tror knappt att man kan förstå om man själv inte haft det. Jag tror knappt att jag kan beskriva exakt hur jävligt det är. Det var ett bra tag sen jag hade ångest i den styrkan men jag levde med den dagligen i flera månader när jag var sjukskriven och hemma ett år. Idag kan jag inte förstå hur jag orkade, fast orkade gjorde jag nog inte. Men jag hade inget val. Idag kände jag för första gången att jag nog så smått har börjat få sinnesro i själen. Jag lever med ångest men inte panikångest och det är en enorm skillnad. Vanlig ångest gör inte så fysiskt ont.

Jag har bestämt mig för att köra upp till Huskvarna på fredag. Väl framme på hotellet ska jag bara njuta av lugnet resten av kvällen. Sen på söndag ska jag nog köra en liten omväg, jag ska ta mig till Ullared och köpa en jacka samt regnkläder till kroppen som blev när livet rasade. Jag har insett att jag just nu inte orkar ta itu med de 25 kilo jag har dragit på mig i mitt nya ofrivilliga liv. Så jag får helt enkelt köpa nya kläder och just jacka och regnkläder behöver jag till jobbet. Det finns viktigare saker här i livet än en kropp som inte uppfyller normen på hur man borde se ut.

Jag är som jag är och så får det vara………..

Jag har kunnat sätt ord på en känsla jag går omkring med. Jag är inte ensam, jag har min son, min familj och mina vänner. MEN….. jag känner mig ensam i gemenskapen…… Hur ska man göra med en sån känsla???

1372 visningar totalt 2 visningar idag
Facebooktwitterpinterestmail
Facebookrss

Om Jenny Borg

Mamma till två barn, en son och en dotter, som en dag fick ett brutalt uppvaknande av hur sårbart livet kan vara. Sommaren 2014 hände det som jag aldrig trodde skulle hända mig. Min dotter dog i en trafikolycka två månader innan sin 20-årsdag. Sedan den dagen lever jag ett ofrivilligt liv med bara ett barn här på jorden, min son Samir. Mitt andra barn, Isabell, har jag på andra sidan så numera är jag även en änglamamma. Jag är tacksam för att jag får fortsätta vara en del i Zimons liv, Bellas pojkvän. Nu måste jag lära mig leva ett nytt liv, ett liv jag inte själv har valt, ett liv jag inte vill ha. För livet jag själv har skapat finns inte längre. Mina två barn är min stolthet, mitt liv och det mest värdefulla jag har. Mina barn är båda lika mycket älskade men idag får jag visa min kärlek på olika sätt till dom. Ingen skulle behöva överleva sina barn. Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka till livet, ett liv med livskvalitet. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva. Om du vill kan nå mig på Jenny@mittofrivilligaliv.se
Det här inlägget postades i Familjen, ofrivilligt liv, Sorg, Vänner, Vikt. Bokmärk permalänken.

2 svar på Dagarna bara rusar iväg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.